…………..ska jag skriva om en kuslig fråga som ställdes i samma veva som M/S Estonia förliste och som senare har visat sig kanske hade en uns av sanning.
En av mina söner fick frågan om Ove hade ringt hem från fartyget. Det gick rykte om att överlevande som hamnat i ”luftfickor” hade ringt från vraket.
Svaret var givetvis nej på den frågan men däremot hade min yngste son haft ett kort mobilsamtal med sin pappa när han precis gått ombord på båten.
Senare har det visat sig att Ryssland erbjöd sig att söka efter överlevande som kunde befinna sig i luftfickor.
Omedelbart efter katastrofen erbjöd flera länder sin hjälp, att hämta upp de omkomna och att bärga fartyget.
Det var med utrikesdepartementet (UD) korrespondensen hölls, men UD agerade kallt och var inte intresserad av någon hjälp.
Även Statens haverikommission (SHK) erhöll informationen/erbjudandet men styrelsen agerade på samma sätt och brydde sig inte ens om att svara.
1994-09-28 kl. 11.39 (samma dag som förlisningen) kom det först erbjudandet kom från Ryssland.
1994-09-29 kl. 14.57 (dagen efter förlisningen) var det USA som erbjöd sig att skicka fyra kriminaltekniska experter.
1994-09-29 kl. 16.58 kom ytterligare ett erbjudande från Ryssland att rädda passagerare som eventuellt fångats och levde i luftfickor.
1994-10-13 kl. 14.53 Australien kunde hjälpa till med att bärga kropparna och/eller bärga vraket.
Direkt efter förlisningen försökte *Stolt Comex få kontakt med ansvariga i Finland och Sverige och lyckades få tillstånd till två möten i Finland. Det ena leddes av Kari Lehtola som var ordförande i den finska delen av JAIC och det andra av kommendör Raimo Tiilikainen. När detta inte gav något resultat kontaktade bolaget Johan Franson på den svenska sidan men han förklarade att det inte ingick i hans uppdrag att ombesörja att några kroppar skulle bärgas.
1994-10-04 förtöjde Stolt Comex sitt fartyg Seaway Commander i finska Hangö, drygt en timmes gångväg från haveriplatsen.
1994-10-06 skickade företaget mail till Kommunikationsdepartementet (samma dag som Ines Uusmann tillträdde som minister).
1994-10-09 kontaktade Stolt Comex den svenska polisen eftersom Kommunikationsdepartementet inte hade svarat. Se Analysgruppens rapport sid 69.
Kort därefter går Ines Uusmann ut i media och säger att hon inte anser att Stolt Comex kan vara fråga om ett seriöst företag och hon tycker det är oetiskt av dem att ligga vid Hangö och vänta för att kunna profitera på olyckan. Se Analysgruppens rapport sid 69.
Ska tilläggas att Stolt Comex är ett världsledande norska bärgningsföretag och de erbjöd sig att till en självkostnad av en miljon kronor, bärga de kroppar som fanns utanför fartyget på en yta av 500×500 meter.
Det var fullt möjligt att både omhänderta de döda och bärga fartyget!
- Stolt Comex har bytt namn till Acergy.
Kuriosa.
Fartygskocken Harrison Odjegba Okene från Nigeria, överlevde i 60 timmar i den sjunkna bogserbåt, Jascon-4 , som kantrade den 26 maj 2013 cirka 32 km utanför den nigerianska kusten.
Båten lade sig upp och ner på havsbotten, på 30 meters djup och i totalt mörker lyckades han överleva 3 dygn i en luftficka.
Det känns extra sorgligt att konstatera att Sverige och den svenska regeringen aldrig var intresserad av att varken hämta kropparna eller rädda fartyget.
Regeringen lovade oss:
Estoniakatastrofen 
Pinsamt agerande av staten o en skymf mot anhöriga o oss medborgare. Varför nöjer vi oss med det tro?
Det är uppenbart att svenska staten inte vill att skeppet eller kroppar ska upp, det skulle isåfall avslöja sanningen om varför hon sjönk så snabbt. Och den sanningen är inget som staten vill att den breda allmänheten ska veta om.
GillaGillad av 1 person
Den urusla hanteringen kring M/S Estonia har flera likheter med statens tidigare hantering kring den nedskjutna DC3:an och det Lansen-plan som störtade rakt ner i ett hus utanför Köping. Det genomgående temat är väl att militära intressen sätter agendan, på ett brutalt sätt. Ines Uusmann tror jag inte själv har hittat på allt hon sa. Hon har nog efteråt ångrat att hon ställde upp som marionett. Önskar att de inblandade nu skulle uppriktigt prata ut. Tänk om man kunde få höra ordet ”förlåt”. I fallet med Lansen-planet dröjde det 50 år innan Flygvapnet ändrade inställning och började uppträda mer anständigt. Låt oss hoppas att det inte ska behöva dröja lika länge i fallet Estonia. För den intresserade kan jag rekommendera Cecilia Steen-Johnssons bok om DC3:an och Ulf Eneroths bok om Lansen-planet.
GillaGillad av 1 person
Det finns Estoniadokument som är sekretessbelagda mellan 40 till 70 år.
Har jag räknat rätt så kan jag möjligen få uppleva när de på 40 år släpps, resten får mina barnbarn ärva.
Detta gäller för hemligstämplat:
Uppgifter angående rikets säkerhet och förhållande till annan stat är sekretessen normalt 40 år.
När det gäller skyddet för en enskilds förhållanden är sekretessen 70 år.
GillaGilla
Ines Uusmann visste inget om sjöfart, inget om Sjöfartsverket och inget om bärgning.
Hon hade jobbat på Posten.
Hur hon kunde utnämnas till Kommunikationsminister förstå ingen tänkande människa än i dag.
Uusmann var helt styrd av Sjöfartsverket som övertog uppdraget från polisen (som normalt utreder olyckor i en rättstat) efter ett regeringsbeslut den 29 september 1994.
GillaGilla