Jag heter Elisabet.
Jag var en gång gift med en man som den 27 september 1994 gick ombord på M/S Estonia. En månad tidigare hade han fyllt 44 år och efter det kom han aldrig hem mer.
Om jag fortsättningsvis nämner Ove så var det så han hette.
Det är om livet därefter som jag kommer att skriva.
Då undrar du säkert varför skriver hon en blogg?
- Jo, jag vill ger dig som läsare en inblick i hur nationen Sverige behandlar sina medborgare.
- Hur mänskliga trauman görs till politik på högsta nivå.
- Kanske rentav ger dig ett svar på varför ”Estoniasåret” aldrig läker.
- Jag vill även lämna min sanning till eftervärlden.
- Få bort den där taggen som fortfarande sitter kvar och irriterar.
Jag har ingen erfarenhet av att blogga och då kommer plötsligt fler frågor:
- Varför gör hon det offentligt och inte bara skriver en personlig dagbok?
- Varför skriver hon om något som är så uttjatat?
- Vem är egentligen intresserad av vad en sån vanlig människa har varit med om?
Trots det så är jag beredd att efter 25 år berätta min historia.
Då, när katastrofens omfattning stod klar för mig tänkte jag:
Vad i hela fridens namn ska jag lära mig av detta?
Nu, när jag har upptäckt att en blogg verkar vara ett fritt och bra sätt att umgås. Där jag inte behöver känna mig låst utan det fungerar så att det utvecklas hela tiden. Därför tycker jag att det ska bli intressant om du kommenterar, har frågor och kommer med konstruktiv kritik. På så sätt växer vi alla och lär oss något. Sen är det en sak till. Jag älskar lite underfundig humor. Humorn har hjälpt mig att komma vidare, när alla bisarra upplevelser som denna tragiska katastrof har fört med sig och som efter hand har uppdagats.
Allvarligt talat. Vad har jag för val? Jag är ju tvungen att leva med detta resten av mitt liv.
Jaha, det var en liten presentation och då var det dags att börja skriva utan oro och redigeringen får komma senare.
Väl mött!
Estoniakatastrofen 