JAIC är en förkortning av Joint Accident Investigation Commission.

Nu ska jag försöka förklara något som tog mig många år att förstå hur det hängde ihop.

Jag vill först sända ett tack till Knut Carlqvist i hans himmel för att han skrev boken ”Tysta leken”. Jag hade förmånen att träffa honom en kort tid innan han dog 2010.

Den 28 september klockan 17:00 samma dag som M/S Estonia förliste gjorde Carl Bildt ett uttalande i världspressen.

Bogvisiret hade fallit av och det var ett konstruktionsfel. Han gjorde då haveriutredningen alldeles själv.

Ingen visste var båten låg och inga vittnen hade förhörts.

Nu gällde det att få ihop en utredning där slutrapporten visade det samma.

1994 hade Sverige och Finland till skillnad mot Estland haverikommissioner, men ingen av dessa kopplades in på något sätt när haveriutredningen efter Estoniakatastrofen skulle göras.

I stället tillsatte Carl Bildt JAIC;en med handplockade företrädare från de tre länderna.

Efter att Carl Bildt hade ställt allt tillrätta sågs det som naturligt att Estland fick ansvaret för utredningen eftersom M/S Estonia hade estnisk flagg.

29 september, dan efter förlisningen höll kommissionen (JAIC) sitt första möte. Estlands transportminister Andi Meister blev ordförande.

Det bestämdes:

  • Estland skulle utreda besättningens kompetens.
  • Sverige ansvaret för Estonias förlisning.
  • Finland räddningsarbetet.

Varje land skull alltså utreda sina egna insatser.

De valde även att:

  • vittnen skulle inte förhöras under ed.
  • den egna utredningen fick göras utan insyn av de andra länderna.
  • den skulle gemensamt ansvara för slutrapporten.

Varje land hade tre ledamöter i kommissionen JAIC.

En viktig del i en haverikommissions arbete är att vittnesmål avges under ed.

Såhär gick det till i Carl Bildts ”haverikommission”.

Estlands utredning av besättningens kompetens.

Den 29 september när JAIC träffande Magnus Treu, Hannes Kadak, Henrik Sillaste och Silver Linde och resten av den överlevande besättningen i Åbo, hände något anmärkningsvärt. Knappast hade de hunnit börja förhören förrän de blev avbrutna av ordföranden Andi Meister. Utan förklaring tog han de två andra estniska ledamöterna Uno Lauri och rederichefen Enn Neidre samt de överlevande av besättning med sig och flög till Tallinn.

Rederichefen Enn Neidre var då fortfarande besättningens arbetsgivare och i Tallinn höll han en ”genomgång” med samtliga, med andra ord vittnesmålen slipades!

Knut Carlqvist har skrivit om det i sin bok ”Tysta leken” på sid. 120.

Den 2 oktober offentliggjorde Svenska Dagbladet skandalen och skrev: ”Politiskt spel stör haveriutredning. Estnisk minister anklagas för att forcera viktiga förhör med överlevande” .

Under flera dagar slipades vittnesmålen men de lyckades inte få alla tiderna som deras vittnen hade angivit att passa. Kommissionen måste utifrån de olika tidsangivelserna kunna förklara varför bryggan väntade i 20 minuter med att sända sitt nödrop.

00:02 den natten så stannade Mikael Öuns numera världsberömda väckarklocka då den plötsligt slog i golvet när M/S Estonia krängde till.

00:22 Kom Mayday anropet.

00:29:39 Bröts kontakten med Estonia.

Kom krängningen exempelvis någon gång efter kvart över tolv på natten (svensk tid) så hade besättningen inte varit försumlig.

Sverige och Finland överlät nu till Estland att få fram en lämplig tid när Estonia krängde.

Enn Neidre som var både rederichef och expert i JAIC skötte utfrågningen av sin egen besättning.

Förhören handlade med andra ord om att utreda sitt eget ansvar som arbetsgivare.

Vid kommande JAIC möte lämnade besättningen sina vittnesmål på estniska och Enn Neidre översatte.

De behövde inte svara under ed. Trots det passade inte tiderna.

Efter en månad ihärdigt knåpande utan att få ihop tiderna så valde JAIC att matrosen Silver Linde fick bli huvudvittne.

Hans vittnesmål passade bäst.

Efter en tid blev Silver Linde svår att nå, stjärnvittnet avtjänade nämligen ett nioårigt fängelsestraff i Helsingfors för narkotikasmuggling.

Mikael Öun och de andra överlevande passagerarna förhördes aldrig eftersom de bedömdes inte som vittnen utan som olycksoffer vilka påverkats av långvarig ångest, oro och stress.

När dessa bedrägliga beteenden pågår över allas huvud har strömmen av sorgsna och förtvivlande släktingar, vänner och bekanta till mitt hus bara börjat.

TV;n var påslagen hela tiden och vi ser hur överlevande räddas och döda tas om hand. Då plötsligt hör vi att någon har hört att det fanns överlevande som inte var identifierade. Samtalet till sambandscentralen bekräftar att så var fallet men vi får inget svar hur många eller varför de var oidentifierade.

Jag kommer ihåg att det var första gången jag ilsknade till och frågade i en härsken ton om ingen kommunikation fanns emellan sambandscentralen och räddningsteamet?

– Så långt var det väl inte till Finland och telefoner finns. Killen i andra änden höll med och berättade att det var allmän kaos i hela räddningsarbetet.

Jag kommer ihåg att jag efteråt tänkte:

Måtte inte Ove drunknat och sedan blivit upplivad med bestående skador som följd. Jag kände honom väl. Det skulle han aldrig klarat av att leva med.

Det var bråda dagar för blomsterbudet. Min gamla mamma och min äldste son Markus som då var 21 år fanns troget vid min sida dag och natt. Vi hade varandra och det svetsade oss samman.

Den yngste sonen däremot tyckte det var besvärande med alla sorgsna människorna som ville prata av sig. Han försvann tyst i sin bil. När han kom tillbaka efter åtskilliga timmar, sa han kort ”Jag har kört och kört men jag vet inte var jag varit”.

I april 1996 tvingas rederichefen Enn Neidre avgå och tre månader senare var det Estlands transportminister Andi Meisters tur.

De ansågs jäviga vilket jag anser de var från första dagen.

Kolla deras titlar och bedöm själv!