Jag har tidigare berättat hur min kropp stängde av förmågan att höra viss information i det akuta skedet.

Jag var ute för en sak till som jag inte riktigt kunde acceptera efteråt. Den morgonen när jag fick bud av min son att hans pappa var med båten så var jag inneboende hos en dam som var sjuksköterska.

Hon tog väl hand om mig och ställde frågor hela tiden för att kunna hjälpa mig. Bland annat så frågade hon om det inte var någon jag skulle meddela om vad som hänt.

-Nej, det tror jag inte, svarar jag. Båda Oves föräldrar var döda. Min gamla mamma ville jag skydda så länge som möjligt, om det nu inte var sant. Att Ove hade tre syskon och jag själv fyra fanns inte i mina tankar.

Jag ringde ingen och berättade. Varför förstår jag idag. Jag trodde just då att det inte var sant, det som hänt!

De närmaste dagarna kändes det som min hud blev tunnare och tunnare. Det kändes som jag tog in andras känslor genom huden. Det var en konstig känsla. Upplevelsen var nästa som jag blivit en ”supermänniska” som fått ett nytt sinne. Detta tillstånd avtog och försvann som väl var.

Olika böcker fick jag som gåva eller så blev jag tipsad att läsa om sorgens olika steg men inget stämde in på mig. Höll jag på att bli tokig?

Under de närmaste månaderna efter katastrofen sov jag inte mer än 3-4 timmar per dygn och jag var inte trött. Jag gick på ”highspeed”. Sökte upp min husläkare som själv några år tidigare mist sin fru. Han berättade bland annat: För att komma över sin sorg hade han cyklat flera månader ensam i USA. Vi hade ett långt oplanerat samtal till hans väntande patienters förtret. Det samtalet betydde mycket för mig och jag gick därifrån med en remiss till ”psyket” i Hässleholm. Samtalsterapin gav inget men jag blev erbjuden ett recept med lugnande tabletter som jag inte tog emot. Efter flera samtal började jag bli så arg att jag brast i gråt av ren ilska.

-Nu lossnar det äntligen, sa den kvinnliga psykologen som under alla våra möten varit tystlåten och suttit långt bort i ett hörn nersjunken i en fåtölj med armarna i kors. Jag lämnade då rummet med vissheten att jag nog hjälpt henne mer än vad hon hjälpt mig. Jag återvände inte fler gånger.

Min yngste son som då var 19 år mådde väldigt dåligt i samma veva. Han var en gång hos en manlig psykolog vid samma mottagning. När han kom hem meddelade han mig att han aldrig ville gå dit mer.

-Han erbjöd mig bara tabletter och inget blev sagt, fortsatte han.

Vi har aldrig mer gått i terapi. Däremot har jag lärt mig av kloka och förnuftiga människor som jag träffat, att psykologer har olika inriktningar. Att vi två råkade ut för samma ”inriktningar” trots att de visste vad vi gått igenom kvarstår fortfarande som en fråga.

Det pratades en hel del om sorgeår. Det är den tid som måste passera innan en nybliven änka eller änkling fick gifta sig på nytt. Den var i Sverige ett år för kvinnor och ett halvår för män enligt giftermålsbalken men den avskaffades helt den 1 juli 1969. 

Sorgeåret enligt prästen var att jag skulle genomgå alla årets årstiden med allt vad det för med sig av högtidsdagar, helgdagar och annat som händer. Jag förstod tidigt att detta tar mer än ett år.

Jag har aldrig gift om mig!

På kinesiska består ordet kris utav två tecken. Det ena står för fara/farlighet och det andra står för möjligheter/chans.