Någon gång i slutet av oktober 1994 ringer Oves kusin Ingegärd mig och berätta att bogvisiret var funnet.

– Det låg flera kilometer från vraket. Mot Sverige.

Min reaktion var ögonblicklig. Mot Sverige men det är ju i färdriktningen alltså framför båten. Sedan talade vi inte mer om det. Det fanns betydligt viktigare saker att ventilera vid det tillfället. Jag kallar det för ”kärringprat” men som är så viktigt stundtals.

Estoniavraket påträffades den 30 september med hjälp av ekolod och bogvisiret hittades officiellt den 18 oktober, ca 1 sjömil väster om vraket.

1 sjömil är 1 852 meter.

Hur är det möjligt? Kan ett sjunkande, vattenfyllt fartyg som uppenbarligen ligger lågt i vattnet driva så långt på så kort tid?

I samma veva började jag att få onda aningar. Något stämde inte men vad var det? Allt tog så lång tid. Jag tyckte att inget hände.

Folk, speciellt män runt omkring mig ställde frågor som kändes främmande och jag hade inga svar trots att jag var högst involverad. Frågorna var ofta tekniska och jag tänkte bara på det känslomässiga.

Båten hade sjunkit men hur och varför, var inte så viktigt för mig.

Jag fick alla gamla tidningar från biblioteket men där stod inget utöver det jag redan visste.

Efteråt har jag läst i Knut Carlqvists bok ”Tysta leken” att bogvisirett borde ligga 150 meter från vraket enligt simuleringen som gjordes i Kalmar.

Den 10 oktober skrev teknologie doktor Tuomo Karppinen i ett fax som bekräftar att bogvisiret hittats. Tuomo Karppinen var ledamot i JAIC:ens finska del och han tackade sin svenske kollega för ”den goda bilden av visiret och rampen”.

Åtta dagar senare blir det officiellt att bogvisiret hittats ca 1 sjömil från vraket.

Om nu dagen då bogvisiret hittades inte stämmer. Var det den 10 eller 18 oktober?

Så kan väl mycket väl platsen där bogvisiret låg också vara osann, eller hur?

Usch, det kändes inte bra. Vad höll de på med där nere på botten av Östersjön.

Jag talade med en person senare som var väl insatt. Det var andra gången som de dök på vraket, fick jag veta. Första gången var den 1 oktober då var de nere och bärgade den militära lasten.

En obehaglig detalj om detta fick jag av en annan anhörig. Det filmades samtidigt och mängder med döda kroppar syntes som föstes åt sidan av dykarna för att de skulle komma åt vad de sökte.

Bogvisiret bärgades en månad senare och fördes till Hangö i Finland. Det kom till Sverige hösten 1999 och efter många turer förvaras det nu på Musköbasen.

Nu gäller det att stålsätta sig så att fåglarna inte börjar bygga bo i håret!

Annons