Robert var 9 år när M/S Estonia förliste. Han minns tydligt beskedet från nyheterna och begravningsstämningen i skolan någonstans i Mellansverige, eftersom vissa hade påverkats.
Att något inte stämmer riktigt har alltid varit en känsla och efter dokumentären väcktes minnena till liv igen och han började gräva lite i det hela.
På den vägen är det och Robert tycker det är viktigt att oklara omständigheter tas upp och sprids till allmänheten.
Något verkar döljas. Sanningen måste fram av respekt för anhöriga, överlevande och omkomna, anser han.
Här kommer hans intressanta och långa inlägg. Jag har tidigare kort tagit upp frågan om Carl Bildt själv gjorde haveriutredningen?
Jag har på begäran strukit detta inlägg eftersom det insmugit sig några förväxlingar och hänvisar till inlägg 229. Nytt Gästinlägg!.
Detta inlägg handlar om hur Carl Bildt redan den 28 september 1994 kom på att haveriorsaken berott på ett ”konstruktionsfel” hos bogvisirets låsanordningar. Syndabocken blev tyska Meyer-varvet som byggt Estonia 1979–1980. Trots att Estonia under olika namn gått i hård sjötrafik i 14 år och trots att hennes konstruktion 1980 godkänts enligt den tidens säkerhetsregler, så fick varvet skulden.
Hösten 1997 tillsatte regeringen en analysgrupp (leddes av Peter Örn) som fick i uppdrag att granska samhällets agerande i samband med Estoniakatastrofen.
De intervjuade personer som hanterat Estoniakatastrofen:
Nedan följer korta sammanfattande redogörelser från dessa intervjuer som tyska Expertgruppen (som representerade tyska Meyer-varvet) och Knut Carlqvist gjort. Jag har nedan försökt få ihop någon sammanfattning av hur ”konstruktionsfelet” kom till.
Carl Bildt diskuterar ”konstruktionsfel” av bogvisiret med estniska och finländska kollegorna på Åbo flygplats 28 september 1994.
Klockan nio morgonen 28 september 1994 diskuterade Carl Bildt och Mats Odell formerna för en internationell haverikommission (JAIC). Klockan 12 flög Carl Bildt till Åbo med departementsrådet Jonas Hafström (var även Carl Bildts säkerhetsrådgivare) vid UD och kommendör Emil Svensson (hög militär), ledamot av en säkerhetspolitisk analysgrupp vid statsrådsberedningen.
Redan den 28 september 1994 på Åbo flygplats diskuterade Bildt detta problem med Finlands statsminister Esko Aho (att bogvisiret nog gått upp) enligt dåvarande pressekreteraren Per Zetterquist vid statsrådsberedningen (i sin intervju med Analysgrupp). Därefter besökte de Åbo sjukhus där de pratade med personer de ansåg vara ”nyckelvittnen”, några ur estniska besättningen som överlevt. Men ingen uppgav någon orsak till haveriet.
I intervjun med Peter Örn-gruppen uppgav Bildt vidare att hans estniske kollega, premiärminister Maart Laar, hade sagt till honom (på plats i Åbo 29 september 1994) att estnisk besättning på bildäck hade rapporterat vatten på bildäck, när de pratat med överlevande på Åbo sjukhus. Men vatten på bildäck hade resenärer upplevt innan förlisningen då rampens packning sedan långt innan inte var helt tätat.
Ingen kunde heller se bogvisiret inifrån bildäcket så länge rampen var stängd, vilket den var enligt estnisk besättning som bevakat rampen från monitor i maskinkontrollrummet innan och efter smällarna och slagsidan.
Ingen nämner heller något om ett konstruktionsfel.
Estlands premiärminister Maart Laar säger dock i en intervju med amerikanska grävande frilansjournalisten Drew Wilson (i hans bok The hole) att han misstänkte ”foul play”, alltså möjligen sabotage tex. Att i början när haveriorsaken var okänd så var han ”öppen för alla möjliga förklaringar, då inget uteslutits ännu”. Att han kunde tänka sig alltifrån ett terrorattentat till att Estonia förolyckats pga en kollision med annat fartyg eller ubåt olycka utifrån de höga smällarna som hörts innan slagsidan. Han var alltså öppen för förklaringar när haveriorsaken ”officiellt” fortfarande var okänd (vettigt!) medan Carl Bildt redan låst sig vid felkonstruktion av bogvisiret från början (varför?).
Ingen av statsministrarna Carl Bildt, Maart Laar (Estland) eller Esko Aho (Finland) kunde den 28 september 1994 – dagen för haveriet – ha vetat om och – i så fall – varför visiret hade skiljts från fartyget, om de inte hade hemlig ”inofficiell” information från underrättelsetjänster etc.
Bildts säkerhetsrådgivare Jonas Hafström sa vid intervju av Peter Örn-gruppen att: ”Carl Bildt önskade att Mats Odell (kommunikationsminister 1994) skulle höra hos Sjöfartsverket om det fanns andra färjor som trafikerade med samma konstruktion. Det var en finsk design. Carl Bildt sa att det inte fanns någon annan förklaring till olyckan (bara 16 timmar efter förlisningen).
Carl Bildt ringde ytterligare ett telefonsamtal från Åbo flygplats (28 september 1994) och pratade med Estlines VD Hans Laidwa i Stockholm och informerade honom om att haveriet orsakats av ett konstruktionsfel”. Detta betyder att Carl Bildt, som tydligen låtsades ha tillräcklig teknisk kunskap för att göra sådana uttalanden, redan kommit på haveriorsaken.
DETTA SKEDDE VID EN TIDPUNKT DÅ:
1. ESTONIA-VRAKET OFFICIELLT INTE ENS HITTATS ÄNNU
2. ESTONIA-VRAKET ÄNNU INTE HUNNIT UNDERSÖKAS AV EXPERTER/DYKARE
3. INGEN ÄNNU VISSTE OM HAVERIET/”OLYCKAN” BERODDE PÅ BOGVISIRET ELLER PGA ANNAN ORSAK, HAVERIORSAKEN VAR FORTFARANDE ”OFFICIELLT” OKÄND
Möjligen behövde Carl Bildt något att snabbt skylla haveriet på för att möjligen inte ”riktiga skälet” bakom haveriet skulle offentliggöras. Ändå beslutade statsministrarna brådskande att haveriet hade orsakats av ”ett konstruktionsfel” där Carl Bildt varit drivande att skylla haveriet på detta.
Det tar JAIC nästan 3.5 år att slå fast det Carl Bildt redan slog fast på Åbo flygplats 28 september 1994.
Redan i en DN-artikel från 2 oktober 1994 ”sätter Haverikommissionen allt större tilltro till att fel bogvisiret orsakade olyckan”. JAIC verkade redan ha bestämt sig (liksom Carl Bildt) vad haveriorsaken var trots att man inte undersökt/filmat vraket ens och trots man inte visste ännu om bogvisiret hade släppt från vraket.
En månad senare, den 28 oktober 1994, presenterade Börje Stenström ett första scenario om vad som kunde ha inträffat. Börje Stenström var medlem i JAIC (Haverikommissionen) och chef för JAIC :s tekniska grupp. Han informerade allmänheten att låsanordningarna på visiret hade misslyckats. Detta efter att 64 ton tunga bogvisiret först efter flera veckors sökande hittats, och innan bogvisiret ens bärgats (bärgades 12-19 november 1994).
Meyer-varvet i Papenburg fick skulden och de svenska, finska, estniska sjösäkerhetsmyndigheterna, de estniska och svenska delägarna och – sist men inte minst – Bureau Veritas förklarades ”ej ansvariga”.
Fortfarande efter 27 år anses Meyer-varvet som ansvariga för haveriet pga ett så kallat ”konstruktionsfel”.
Den följande haveriutredningen som genomfördes av JAIC (svensk-finsk-estniska Haverikommissionen) byggde helt på denna slutsats att haveriorsaken var ett konstruktionsfel hos bogvisiret.
Det tog JAIC nästan 3.5 år att slå fast samma slutsats som Carl Bildt gjort redan den 28 september 1994 på Åbo flygplats när han diskuterade detta med Finlands statsminister Esko Aho.
Carl Bildt tvingar sjösäkerhetsdirektören Bengt-Erik Stenmark vid Sjöfartsverket att avgå under förödmjukande omständigheter då han inte reagerade som statsministern förväntat sig.
Sjöfartsinspektionen (en avdelning inom Sjöfartsverket) fick den 29 september i uppdrag av Carl Bildt att utreda om andra färjor hade bogportar av samma konstruktion som Estonia och vidta nödvändiga åtgärder, detta innan någon visste mer än att visiret slagits av.
Möjligen ville Carl Bildt samla in bevis för att kunna backa upp sitt påstående redan på förlisningsdagen att haveriorsaken berodde på felkonstruktion av bogvisiret. Analysgruppen noterar att:
”Statsministern finner det anmärkningsvärt att misstankarna om bogportarna kom via regeringen (Carl Bildt själv) och inte verkade vara kända hos den ansvariga myndigheten (Sjöfartsverket)”.
Sjösäkerhetsdirektören Bengt-Erik Stenmark hade dessutom uttalat sig i Expressen 29 september ”allt kommer att göras för att ta upp Estonia ur djupet, vilket är helt tekniskt möjligt. Sju hundra personer finns ju därnere och det vore egendomligt om de skulle finna sin slutliga grav i havet”.
Carl Bildt hade ju lovat de skulle göra allt för att ta upp de omkomna (för att blidka opinionen tillfälligt?), men han hade inte lovat att bärga/ta upp just Estonias vrak av någon anledning.
Nu tog de ju aldrig upp några kroppar.
Inför sändningen av Aktuellt den 29 september 1994 hade nyhetsankaret Jarl Alfredius hört att Bildt kommit på olycksorsaken. På något sätt hade media fått nys om det utan att Bildt utåt sagt något på presskonferensen. Stenmark gick då i taket och sade till media att han och hans medarbetare inte hört ett ord från Bildt och att vi inte har ministerstyre här i landet (stämmer: enligt regeringsformen är verken självständiga utan ministerstyre).
I sändningen underströk Stenmark myndigheternas självständighet. Kritiken kom snabbt. Bland annat sa dåvarande statssekreteraren Per-Egon Johansson till Analysgruppen:
”Stenmark samrådde ej med regeringen eller kommunikationsdepartementet innan han gick ut i media.”
Estniska tidningar meddelade den 30 september att sjösäkerhetsdirektör Bengt-Erik Stenmark sagt att Haverikommissionen förhört kapten Avo Piht, en uppgift som fanns i början efter förlisningen utifrån överlevandelistor etc som sedan ändrades.
På presskonferensen på kommunikationsdepartementet i Stockholm den 29:e september 1994 sa Bengt-Erik Stenmark att det cirkulerade uppgifter om att Piht överlevt och att han i så fall säkert skulle förhöras av kommissionen. ‘Jag vet inte mer om det än ni’ (sa Stenmark) ”En tid senare avskedades Stenmark”, skriver Andi Meister i sin bok ”den oavslutade loggboken”.
Möjligen var detta en av dropparna som fick bägaren att rinna över för Carl Bildt vad gäller Bengt-Erik Stenmark.
Andi Meister avgick själv 1996 som ordförande för Estlands haverikommission efter att han inte kommit överens med svenskarna i Haverikommissionen (JAIC ).
Även dåvarande pressekreteraren Per Zetterquist vid statsrådsberedningen menar i sin intervju med Analysgruppen att ”För Carl Bildt var det ingen tvekan om att bogvisiret hade slitits upp”.
Sjöfartsverket angav dock att detta inte var möjligt.
Per Zetterqvist säger att Bildt på papper blev arg på Sjöfartsverket i frågan.
Inte undra på om Bengt-Erik Stenmark då fick gå till slut om han gjort Carl Bildt arg över detta.
Följande är skumt:
1. Att Carl Bildt ringer Estlines VD Laidwa att haveriorsaken är ett konstruktionsfel (tyska varvet som byggt Estonia fick bära ansvaret)
2. Att han lät sjösäkerhetsdirektören på Sjöfartsverket Bengt-Erik Stenmarks avgå (med hjälp av Mats Odell och mediadrevet) pga han uttryckt vraket och omkomna borde bärgas, att verket inte skulle ha känt till bogvisirproblemen på färjorna, att han uttryckt sig klumpigt om Bildt i media och att Bildt på papper blivit arg på sjöfartsverket att de inte höll med han att det var självklart bogvisiret slitits upp. En viss Johan Franson skulle komma bli ersättare på Sjöfartsverket.
3. Att Carl Bildt skulle ha vetat om haveriorsaken redan innan vraket ens hittats, undersökts och innan haveriorsak ens slagits fast.
4. Att Bildt lovade bärga omkomna (på presskonferensen 28 september) men inte att bärga vraket (för att tillfälligt blidka opinionen?). Enligt Hafström hade Bildt VÄGRAT ATT BÄRGA VRAKET i sig för att lättare kunna utreda haveriorsaken. De omkomna tas dock aldrig upp utan skulle ha varit ingjutna i betong i dag om det inte vore för att havsbotten var för instabil så övertäckningen avbröts 1996.
Avslutande ord
Verkar som Bildt visste saker om haveriet redan när han kom till Åbo den 28 september och började prata med finska statsministern att bogvisiret uppenbart hade gått upp. Sen försöker han möjligen underbygga sitt påstående med att vittnen påstått vatten fanns på bildäck (men ingen hade sett bogvisiret ramla av vid smällar och slagsida, utan rampen hade varit uppe hela tiden, och rampen hade läckt pga trasig packning sen långt tidigare med mindre vatteninflöde vid tidigare resor på bildäck).Vid pennan Robert
Carl Bildt hade suttit hela natten i samtal och påståtts göra samtal (men som forskare visat inte var registrerat). Han och närmsta medarbetarna visste inte ens av vem och när de fått beskedet om Estonias förlisning. Möjligen skulle inte vissa aspekter av haveriet inte utreds och det var enklast att inte utreda dem i en flernationell kommission (JAIC ) som arbetade under sekretess.
Estoniakatastrofen 