Då båda statsministrarna Carl Bildt och Ingvar Carlsson brutit sina löften om bärgning så hängde massmedia på.

Vid denna tid stod det läsa i pressen bland annat ”Låt färjeoffren vila i frid!”  & ”Ingen grav värdigare än havet” och en del journalister till och med talade för betongövertäckning.

Regeringen tillsatte ”Etiska rådet”, med uppgift att avge en rekommendation i frågan om bärgning.

Någon anhöriga ingick inte i rådet.

Etiska rådets argument adresserat till oss anhöriga, varför kropparna inte skulle bärgas var i huvudsak två:

  • Det skulle bli alltför ”traumatiskt” för dykarna att ta upp liken.
  • Liken skulle komma att skadas i samband med en upptagningen.

Namnet ”Etiska rådet” ingav respekt men tyvärr miste det sin glans trots att rådet bestod av gräddan i vårt samhälle på den tiden. Ingen hänsyn togs överhuvudtaget till de anhöriga när det gällde moral eller etik.

Det har visat sig i efterhand att kampanjen mot de anhöriga var massiv och byggde många gånger på rena lögner. Massmedia som var vår enda kanal till information hjälpte till.

Anders Lindström, ombudsman på Sjöfolksförbundet ingick i Etiska rådet. Han presenterade rådets ställningstagande men av någon anledning ville han inte avslöja exakt vad som stod i deras rapport. Utöver rådets rapport finns ingen dokumentation från deras arbete.

Bland annat nämndes följande argument varför bärgningen inte skulle göras:

  • Osäkerheten om hur många som fanns ombord med risk att inte hitta alla.
  • Risk att samtliga ickesvenskar som fanns med ombord inte kunde identifieras.
  • Att esterna inte hade bett Sverige att bärga och det inte fanns någon opinion i Estland för en bärgning.
  • Att kropparna skulle bli oerhört sargade vid en bärgning.
  • ”Det makabra skådespel” som väntades när Estonia kommer till ytan skulle vara så påfrestande för samtliga inblandade.
  • Identifieringsarbetet som skulle kräva oerhörda resurser under lång tid.

Etiska rådet rekommendation var NEJ till bärgning samtidigt som de förespråkade övertäckning av vraket.

Regeringen tog på dessa omogna och mindre skickliga grunder utan att kontakta de anhöriga ett snabbt beslutet den 15 december 1994.

Anhörigföreningen DIS skickade ut en förfrågan till sina medlemmar som visare att 90% motsatte sig en betongövertäckning.

Trots starka protester från de anhöriga startade ändå övertäckningen i april 1996. Ett svensk konsortium lett av NCC började dumpa makadam över vraket och om jag kommer ihåg rätt så flöt det då upp en kvinnokropp vid estniska kusten.

Till en kostnad av 350 miljoner svenska kronor skulle uppdraget vara avslutat i september 1996.

Den sommaren gjorde jag ensam men tillsammans med andra anhöriga min andra resa – efter katastrofen – över Östersjön. Övertäckningen av vraket hade då pågått i ett par månader och var det stora samtalsämnet.

Jag hade köpt vykort och tanken var att skicka dem till goda vänner från båten.

Plötsligt kom idén. Jag skickar dem alla till Ines Uusmann

Till Kommunikationsminister Ines Uusmann, Sveriges Regering, Stockholm klottrades vykorten fulla av villiga anhörigas underskrifter runt buskapet ”Vi anhöriga vill inte ha någon övertäckning”.

Vykorten lämnades in i receptionen.

När jag återvände till Sverige och satt i taxin meddelade chauffören att övertäckningen var avbruten av regeringen.

En tillfredställelse infann sig hos mig.

Vad jag inte visste då var att Kent Härstedt som är en av de överlevande och ledamot i riksdagen hade skickat ett brev till Göran Persson som då var Sveriges statsminister. Där han påpekade att regeringen genom en övertäckning kan komma att ”undanröja bevismaterial” inför kommande processer om ansvaret för Estoniakatastrofen.

Det var den 19 juni 1996 som den svenska regeringen beslöt att avbryta övertäckningen.

Journalisten och författaren Yrsa Stenius som ingick i Etiska rådet skrev i en krönika i Aftonbladet den 12 november 1998 och förklarade hur man resonerade sig fram i Etiska rådet. Hon skriver att Etiska rådets främsta ambition var att rekommendera ett beslut som innebar att frid så snart som möjligt skulle kunna lägra sig över katastrofplatsen och bidra till att hjälpa fram en läkande sorgeprocess. Yrsa Stenius konstaterar att i stället för frid bredde sorg och bitterhet ut sig hos många anhöriga. Det var en vrede som ansvariga i Regering och förvaltning visade sig vara illa skickade att hantera.

Det var flera i Etiska rådet som ansåg efteråt: ”Att inte omedelbart försöka ta upp så många döda som möjligt var en miss”. 

Ingvar Carlsson intervjuades av Johan Juhlin vid SVT 2014, 10 år efter Estoniakatastrofen.

Han tyckte då att det var rätt att låta Estonia bli en gravplats och han ångrade inte mycket i efterhand.

Enligt honom berodde löftesbrottet om bärgning på att både han och Carl Bildt saknade fakta.

Redan då visste Carl Bildt av någon underlig anledning att bogvisiret fallit av och att det var ett konstruktionsfel som hade sänkt båten (det är väl fakta?). Däremot verkar kunskap och fakta om etik och moral vara frånvarande.

M/S Estonia ligger där på botten med all fakta och en del anhöriga kräver fortfarande efter 25 år en ny utredning (av personer utan egenintresse) för att bena ut vad som hände & vilken/vilka som var ansvariga.

En olycksplats utreds alltid och ”städas upp” i en rättsstat. M/S Estonia är en olycksplats där de förolyckade fortfarande ligger kvar och någon godtagbar utredning av vraket har aldrig gjorts.

Ska det verkligen lämnas över till eftervärlden att Sverige som rättsstat inte ens tar hand om sina egna medborgare?

Till och med Rysslands Putin tog till slut hand om sina medborgare och bärgade vraket Kursk, världens värsta ubåtsolycka.