I november 1994 hade kyrkorna i Estland, Finland och Sverige enats. En gemensam avskedsgudstjänst skulle anordnas ovanför M/S Estonias förlisningsplats för de anhöriga.

Det var många framför allt från Oves min mans släkt som hade behov att delta därför hyrdes en liten buss för att alla skulle åka tillsammans till Stockholm.

Båten tog oss först över till Estland där vi försökte köpa blommor i Tallinn till som vi kallade det – kastbuketter. Estland var då fortfarande ett fattigt land och torgets blomsterstånd var inte prunkande precis.

Damerna hittade till slut vad de sökte. Värre var det för herrarna utan damsällskap. En kom med en liten grön växt som han köpt av en gammal gumma ”som såg så fattig ut”. Det var en purjolök.

På återfärden till Sverige stannade båten precis ovanför vraket och vi samlades på däck för ”begravningsceremonin”. Vi var många, jag har läst en siffra på över 700 personer.

Ärkebiskopen i Estland utförde ceremonin. Jag var placerad högt men långt ifrån honom så jag hörde inget, däremot såg jag en del av prästerna i deras fina dräkter.

Min svåger böjde sig plötslig mot mig och viskade:

”Vi kan inte komma närmare Ove än vad vi är nu”. Jag höll med och nickade.

Det skulle visa sig senare att så var det inte.

Efter ärkebiskopens välsignelse firades en livbåt fylld med kransar, buketter och levande ljus ner till havet. Några personer hjälptes åt att försiktigt placera allt på havsytan.

Sedan var det kastbuketternas tur och även purjolöken kastades i havet. Han som hade köpt den fick tillåtelse av oss andra eftersom det var det enda han lyckats hitta på ”blomstertorget”.

Efteråt erkände en annan av de blomsterlösa herrarna att en burk Lapin Kulta fått ersätta hans kastbukett. Det var den bästa ölen tyckte Ove, var hans försvar. Jag förlät givetvis det något ovanliga påhittet eftersom hans syfte var i grunden gott och att han bad om mitt överseende.

Det var en vacker men vemodig syn när alla blommorna och de små, små ljusen så småningom fördes bort av vinden och försvann ut i mörkret.

2016 kom Stefan Torssells bok ”M/S Estonia svenska statens haveri” ut. I den står det att läsa på sidan 173.

Kari Lehtola i den finska delen av JAIC hade uppgivit fel position till de svenska och estniska myndigheterna för att förhindra att journalister och andra inte störde de militära dykningarna. När dykningarna var klara glömde Kari Lehtola att rätta till sin felaktiga information”

Vi var inte så närma vi kunde komma. Vi var på en helt annan plats.

När jag läste detta kändes det som jag hade varit på begravning i fel kyrka och dessutom att någon av misstag glömt att lägga kroppen i kistan.

Arbetsron som behövdes för att bärga den militära lasten var uppenbarligen viktigare än att behandla de anhöriga värdigt.