I alla fall för mig.

I Kristianstads län som jag tillhörde 1994 var det ”bara” fem som omkom. Däremot fanns det orter som drabbades mycket hårt. Borlänge är en av dem. Där bildades SEA (Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga) av bland annat Lennart Berglund.

SEA finns fortfarande kvar och med Lennart i spetsen så kräver föreningen fortfarande en ny haveriutredning.

I början hade jag ett stort behov av att få träffa andra anhöriga och sökte upp en äldre dam som mist sin make. Hon bodde i en liten ort några mil från mitt hem. Vi träffades två gånger och hade mycket att tala om bland annat om hennes katt som betydde så mycket för henne. Hon sa till mig:

-Du är ung. Du kan gifta om dig, värre är det för mig som är så gammal.

Efter andra träffen ringde hennes svärson mig och meddelade kort att de inte ville att jag skulle fortsätta att besöka hans svärmor.

Jag frågade aldrig varför. Hans barska tonläge kunde bero på både rädsla och att de tyckte jag var påträngande.

Utsattheten var påtaglig då alla visste vad som hade hänt och vilka som var drabbade. Den nyheten var den lokala pressen snabba med. Det ryktades även att stölder i omkomnas bostäder förekom. Om det var sant vet jag inte men jag kände åtminstone en gång av denna obehagliga känsla.

Det var när avskedsgudtsjänsten skulle hållas i vår kyrka. Då alla samlade lämnat mitt hem så knäppte jag på radion och skruvade upp på högsta volym för att markera att någon var hemma – när jag var borta.

-Om någon har så dålig smak att de tänker tömma mitt hem så ska det åtminstone inte hända när jag sitter i kyrkan, mumlade jag till min svåger som tyckte att det jag gjorde, var märkligt.

Det bildades ytterligare en anhörigförening som med tiden blev den största. Den Internationella Stödgruppen (DIS). Det var DIS som senare la grunden till Frankrikeprocessen och samlade in pengar till processkassan.

SEA och DIS var de två anhörigföreningarna som jag anslöt mig till och det var därifrån jag fick löpande information om vad som hände.

Jag har under alla dessa år märkt att många anhöriga har krupit undan och varit svåra att nå. Vad det beror på finns det säkert många skäl till men en sak har vi gemensamt.

Vi har blivit fullständigt svikna av svenska myndigheter och dess utövare.