Många olika frireligösa samfund kom personligen med blommor och ville visa sitt deltagande. Vi stod en liten stund i dörren och talade, mer blev det inte. Däremot så släpptes ”vår egen” präst från Svenska kyrkan in för samtal.

Det blev inte mycket till samtal.

Det korta telefonsamtal jag tidigare hade haft med min pensionerade konfirmationspräst, som numera är en ängel, gav däremot gensvar. Jag har nöjet att träffar hans fru än idag och vi pratar alltid en liten stund.

Själv hade jag nu så smått börjat förstå katastrofens omfattning och vad det framledes kommer att innebära.

Men prästen satt mest försjunken i egna tankar under vårt samtal och bekräftade det med att plötsliga säga:

”Detta är så stort att vår mänskliga hjärna är för liten för att förstår det”.

Efter att ha överlämnat en bönbok lämnade han mig med en enda tanke.

Är inte en kyrkoherde en person som vallar, skyddar och tar hand om sin flock?

Det skulle visa sig senare att så fungerar det inte i Svenska kyrkan.

Den 26 november var dagen vår avskedsgudstjänst skulle hållas. Vår församling hade då fått direktiv ”uppifrån” hur gudstjänstordningen skulle gå till.

Istället för kista framme vid altaret stod det ett lågt ”bord” med sand. I den sanden kunde var och en placera sitt tända ljus som de fick när de kom in i kyrkan. Begravningsblommor avböjde jag och placerade istället egna röda rosor och vita liljor runt det låga bordet.

Pressen ringde någon dag innan och undrade om avskedsgudstjänst var offentlig. Mitt korta svar blev:

-Är inte kyrkan till för alla?

Jag vet inte än idag om pressen var där.

Det var en fin och stämningsfull ceremoni och kyrkbänkarna var nästan fullsatta av sorgsna människor, både kända och okända.

Senare utanför kyrkan var det många som sa att detta var ett avslut men jag visste nu att så var det inte.

-Detta får vi leva med resten av våra liv och kom ihåg, det får aldrig bli en anledning till att ”bära sig illa åt” nämnde jag i förbifarten till mina söner.

Så blev det.

Efter avskedsgudstjänsten samlades alla över en måltid. Jag kom på mig själv när jag satt och tänkte. Denna stunden vill jag aldrig ska ta slut. Det gjorde den givetvis och det är ett fint minne som jag bär med mig.

Jag har anledning till att återkomma till detta ämne senare.

Osby kyrka rymmer omkring 700 personer.