……………..och bestämde mig att lägga ut det i dess helhet så alla kan läsa det.

——————————————————————————————————————–

Den 28 september i år infaller 25-årsdagen av MS Estonias förlisning. Den största fartygskatastrof som drabbat Sverige sedan Regalskeppet Vasas förlisning kommer återigen i fokus.

  • 501 svenskar dog.
  • 852 förlorade livet.
  • 757 lämnades kvar i vraket.

Sedan 1995 omfattas Estonia av en svensk gravfridslag – trots att vraket ligger på internationellt vatten.

Det finns en anledning för dagens svenskar – utöver alla som led personlig förlust i olyckan – att ägna något mer än en förströdd tanke åt denna olycka.

Estoniakatastrofen är ett speciellt kapitel i Sveriges nutidshistoria, ett av tre skeenden där det inte finns något klart besked om:

  • Vad som hände.
  • Varför det hände.
  • Vem som har något ansvar.

U-båtskränkningarna på 1980-talet, Palme-mordet och Estonia har det gemensamt att de officiella utredningarna inte nått fram till någon acceptabel sanning, de är ofullständiga eller rentav missvisande.

De tre är dessutom av sådan storlek och betydelse för Sverige att de inte kan lämnas olösta, sanningen måste fram.

Den utredning av MS Estonias förlisning som JAIC, den för Estland, Finland och Sverige gemensamma haverikommissionen presenterade efter mer än tre års arbete möttes av nedgörande kritik.

  • Svenska och internationella fackliga organisationer för sjöfolk påtalade saker som stred mot fakta och såg negativa konsekvenser för sjösäkerheten och de sjöfartsanställda.
  • Svenska Fartygsbefälsföreningen betecknade den en politisk partsinlaga.
  • The Royal Institution of Naval Architects, skeppsbyggare och marin expertis inom universitet och forskningsinstitut hade liknande omdömen.

Alla krävde en ny utredning.

Sveriges riksdag har behandlat ett tiotal motioner som föreslagit en granskning eller ny utredning.

De specifika argumenten mot utredningen var många.

  • Fartygets sjövärdighet.
  • Jäv hos utredarna.
  • Behandling av vittnesmål.
  • Ofullständig undersökning och utredning av vrakets skick mm.

Det finns en väsentlig fråga som inte har fått något entydigt svar:

Har vrakets skrov blivit undersökt?

Svaret borde vara uppenbart men liksom för ett flertal delar i hanteringen i Estonia-ärendet finns det frågetecken.

JAIC skrev i slutrapporten kapitel 8.5.1 om vrakets allmänna skick:.” Ingen annan yttre skada observerades på vraket än den på visiret och i området kring främre rampen ”.

Det huvudsakliga underlaget för detta påstående är de dykarundersökningar av vraket som norska företaget Rockwater A/S gjorde 2 – 4 december 1994, två månader efter förlisningen.

Uppdraget kom från den svenska regeringen som ville få det klarlagt om det gick att bärga fartyget och de omkomna.

Haverikommissionen kom med ytterligare direktiv, de ville veta om vrakets skick kunde stödja den förlisningsteori de redan formulerat.

Undersökningarna genomfördes av 17 dykare med totalt 90 timmars dyktid samt två ROV (fjärrstyrd undervattensfarkost). Allt videofilmades.

Ombord på dykplattformen leddes undersökningarna av Sjöfartsverkets chefsjurist Johan Franson.

Utöver Rockwaters undersökning har vraket videofilmats vid ett flertal tillfällen av enheter från finska Kustbevakningen och den svenska Marinen.

Det finns omfattande bilddokumentation i myndighetsarkiv.

Ray Honour, projektledare vid Rockwaters dykningar sade vid det seminarium som arrangerades av Analysgruppen 10 februari 1998:

”To my knowledge they did a fairly thorough survey of the hull.”

En väsentlig brist i Haverikommissionens redovisning var att deras utredning inte hade någon övertygande förklaring till sjunkförloppet. Första steget i händelseutvecklingen var en stark smäll som kändes i hela fartyget.

  • Tiden från den smällen tills fartyget försvann under vattenytan var endast ca 50 minuter.
  • Det kan jämföras med Titanic som sjönk två timmar och fyrtio minuter efter en kollision med ett isberg som orsakade hål i fem vattentäta skott.
  • Tyska passagerarfartyget Wilhelm Gustloff sjönk 1945 på 70 minuter efter att ha träffats av tre torpeder från en sovjetisk ubåt.

Haverikommissionens formulering beträffande Estonia. Ingen annan yttre skada … är ett klart påstående att hennes undervattensskrov var oskadat.

Titanic och Wilhelm Gustloff var konventionellt byggda fartyg medan Estonia var en ro-ro-färja, en fartygstyp som kombinerar bekvämlighet och stora utrymmen för passagerare med snabbt lastade utrymmen för hjulburen last enligt principen roll on-roll off.

Fartygstypen har kritiserats ur säkerhetssynpunkt eftersom lasten (bilarna) är placerade ovanför vattenlinjen. Det ger högre tyngdpunkt än på konventionella fartyg och minskad stabilitet.

En tillräckligt stor skada i undervattensskrovet ger samma effekt på ett ro-ro-fartyg som på ett passagerarfartyg eller traditionellt byggt lastfartyg med lastutrymme nere i skrovet.

Båda sjunker.

Om skrovet är oskadat blir det en annan historia. Till skillnad från vanliga lastfartyg kan ett ro-ro-fartyg förlisa även om undervattensskrovet är intakt.

Om stora volymer vatten kommer in på det öppna bildäcket höjs tyngdpunkten, vattnet skvalpar från sida till sida – fartyget förlorar stabiliteten och slår runt på mycket kort tid.

Men – sedan flyter fartyget med botten uppåt på den instängda luften i däcken under bildäck. Så skedde 1993 med polska ro-ro-färjan Jan Heweliusz när akterrampen slagits upp och vatten strömmat in på bildäck. Det fartyget sjönk, efter att ha flutit en vecka med kölen i vädret. Det finns flera exempel på fartyg som förblivit flytande upp och ner, kortare eller längre tid på den instängda luften i ett upp-och-nervänt intakt undervattensskrov.

Estonias bildäck var 2,3 m ovanför vattenytan, hon hade 18 000 m3 luft i däcken 0 och 1 under bildäck och enligt haveriutredningen, oskadat undervattenskrov.

Sammandrag av haverikommissionens slutsatser:

  • Låsanordningarna till bogvisiret (på det 14 år gamla fartyget) brast, infästningarna ”var inte konstruerade i enlighet med realistiska konstruktionsantaganden”
  • bogvisiret föll av,
  • rampen öppnades
  • Estonia kantrade till följd av stora vattenmängder som kom in på bildäck.

Men hon slog inte runt! Från normal färd utvecklades en slagsida som gradvis ökade tills fartyget låg på sidan. Hon vred ner sig något mer och när aktern landade på havsbotten var halva hennes längd ovanför vatten. Fören var det sista som försvann från vattenytan. Allt på ca 50 minuter.

Bristen på en rimlig förklaring av sjunkförloppet ledde till att svenska regeringen 2005 gav VINNOVA i uppdrag att utlysa en forskningsstudie, en Research Study on the Sinking Sequence of MV Estonia.

En tvåårig undersökning av fartygets sjunkförlopp gjordes av ett antal av Europas främsta forskare inom skeppsteknik och fartygsstabilitet och resulterade i stöd för den förlisningsteori som JAIC framfört.

Men forskarna gav i en slutrapport (SSPA Research Report No. 134, 2008) en stark rekommendation att ett antal åtgärder skulle vidtas, bl.a.:

” The whole hull of MV Estonia is inspected and documented in detail.”

Den estniske statsåklagaren Margus Kurm, som på sin regerings uppdrag gjorde en flerårig undersökning av omständigheterna kring MS Estonias förlisning, skrev i sin rapport 16 februari, 2009: ”… the exterior of the wreck must be systematically studied and the study activities must be duly recorded. As we know this has never been done..”

VINNOVA:s forskare liksom Margus Kurm arbetade på uppdrag från respektive regering vilket borde ha inneburit full tillgång till allt bildmaterial och dokumentation – all relevant information.

Alltså!

Den officiella haveriutredningen säger att det inte fanns några skador på Estonias skrov annat än vid visir och ramp vilket förutsätter att skrovet har undersökts.

Forskare och statsåklagare säger att skrovet inte har undersökts..

En fråga kan vara om forskarna funnit skäl att ge stöd åt haverikommissionens förlisningsteori om de haft tillgång till all dokumentation.

En slutsats kan vara att skrovet har undersökts men att den informationen av någon anledning inte fick föras vidare.

U-båtskränkningarna och Estonia har även det gemensamt att det fanns politiska skäl som omöjliggjorde andra utredningsresultat.

Politiken förändras över tid, kanske kan det vara möjligt nu det som inte var möjligt för 25 år sedan.

Sanningen måste fram!

Bertil Calamnius 2019.07-05