10 november 1994 presenterade Ines Uusmann (S) Etiska rådet.

Ingick gjorde

  • Tre socialdemokrater.
  • En centerpartist.
  • Två från prästerskapet.
  • Två läkare
  • En biträdande enhetschef på Socialstyrelsen.

Inga anhöriga eller överlevande hade de lyckats skramla fram.

Anmärkningsvärt var att: Radiodoktorn Peter Paul Heidelmann och domprosten Caroline Krook som ingick i rådet hade redan uttalat sig att det borde inte ske någon bärgning.

14 november hade Etiska rådet sitt första möte. Då hade det gått sju veckor sedan M/S Estonias förlisning.

Sekreterare var Birgitta Wallström från Kommunikationsdepartementet. Hon förde minnesanteckningar som aldrig blivit officiella.

Ytterligare en intressant företeelse: Den som skötte talan i Etiska rådet var Sjöfartsverkets chefsjurist Johan Franson. Han som senare blev pappa till ”Estonialagen” och vid presskonferensen den 11 oktober hade förklarat att han enbart ägnade sig åt tekniken kring bärgningen av vraket. Den moraliska, etiska frågan hade han ingen uppfattning om. Kan det vara så att etik nu börjar förvandlas till teknik?

12 december Etiska rådets lämnade sitt ställningstagande.

  • Båten bör inte bärgas
  • Dykning efter döda kropparna bör inte ske
  • Platsen där vraket ligger ska fridlysas
  • Vraket ska inneslutas
  • En ”Fond för livet” bör upprättas.

15 december Kom regeringen beslut ingen bärgning av vrak eller omkomna.

Samma dag blir mina söner och jag kallade till polishuset i Kristianstad, tillsammans med anhöriga till ytterligare fyra omkomna i vårt län. Vi förstod inte vad vi skulle där och göra eftersom vi redan visste att det inte blev någon bärgning.

Dessutom hade vi redan haft vår egen avskedsgudstjänst i Osby kyrka efter uppmaning från församlingsprästen, som i sin tur stödde sig på Biskopsmötets ”Riktlinjer för avskedsgudstjänst” daterad den 11 oktober 1994.

Det var ett spel för gallerierna. Det första polischefen sa när vi anlände var ”att en kropp håller sig intakt länge på det djupet som M/S Estonia ligger, eftersom vattnet är kallt och trycket högt”.

Jag kommer ihåg att jag tänkte: Varför säger han så, det är precis tvärtom vad kyrkan, massmedia och Ines Uusmann hade ”matat” oss anhöriga och även allmänheten med sedan den 11 oktober då Sjöfartsverkets chefsjurist Johan Franson la fram sin första rapport.

Jag är numera övertygad att Etiska rådet fått denna föreläsning av Johan Franson. Den moraliska, etiska frågan hade han ju ingen uppfattning om.

Vi satt tysta tills regeringens beslut kom. Sedan åkte vi ifrån polishuset i Kristianstad undrande vad vi varit med om.

Några dag senare kom nedan brev per post. Det blödande ”Estoniasåret” började nu infekteras och förtroendet för regeringen, svenska myndigheter och svenska kyrkan och dess företrädare sjönk ytterligare.

På elva veckor hade regeringen förvandlat ett löfte till ett svek och enligt polischefen i Kristianstad skulle vi anhöriga tycka att ”deras beslut var det rätta”!

Det var Jul drygt en vecka senare. Det var det året jag slutade att julpynta.