Jag är fostrad i ett hem med fyra äldre systrar. Min mamma var rättrogen kristen och gick i kyrkan varje söndag. Min pappa följde med iallafall på julottan och då somnade han alltid med ljudliga snarkningar.

Från det jag var tre år till jag konfirmerades gick jag – motsträvigt många gånger – till söndagsskolan, varje söndagsmorgon klockan halv tio.

Jag har alltid upplevt prästerskapet som själasörjare och kyrkan har gett mig en stabil grund att stå på men mina förväntningar visade sig nu inte stämma.

Min konfirmationspräst som sedan många år varit pensionär ringde mig. Han var så ledsen. Samtalet blev kort men betydde mycket för mig.

På nyheterna hade Carl Bildt gett löftet ”Kropparna ska upp och kransar ska läggas på gravarna”.

Ingvar Carlsson som var Sveriges tillträdande statsminister lovade att kropparna såväl som fartyget skulle bärgas. Vi ska göra allt som står i vår makt med hänsyn till de anhöriga, löd hans budskap.

4 oktober. Det världsledande norska bärgningsföretaget Stolt Comex som hade kapacitet att bärga både M/S Estonia och de omkomna, förtöjde sitt fartyg Seaway Commander i finska Hangö. Företaget hade satts i beredskapsläge och väntade bara på klartecken från ansvariga i Sverige och Finland.

5:e oktober. Mats Odell som var kommunikationsminister i Carl Bildts regeringen gjorde ett uttalande, att det inte fanns någon övre smärtgräns när det gällde kostnaderna för att bärga de omkomna.

6:e oktober tillträdde Ines Uusmann som ny kommunikationsminister och hon gick ut i massmedia där hon ansåg att det norska bärgningsföretaget Stolt Comex inte var ett seriöst företag.

På lite mer än en vecka hade Sverige lyckat att förödmjuka två länder.

  • Tyskland där Mayer varvet påståtts orsaka förlisningen genom ett konstruktionsfel
  • Norge där bärgningsföretaget Stolt Comex inte ansågs seriöst.

Vad jag inte förstod då var att de svenska politikerna hade ändrat riktning och var på väg att bryta ett löfte som betydde mycket för en stor del av de drabbade.

De anhöriga fortsatte att vänta på att de omkomna skulle bärgas men ingen blev tillfrågad vad de tyckte. Jag har för mig att den enda frågan vi fick var när Rapport-redaktionen gjorde en enkätundersökning som senare visade att de flesta ville få hem sina döda. Det var det enda. Resten sköttes över våra huvuden.

11 oktober. Kommunikationsminister Ines Uusmann och Sjöfartsverkets chefsjurist Johan Franson (han som är pappa till ”Estonialagen”) håller presskonferens.

Johan Franson läste upp sin rapport som var på 19 sidor och avslutade ” För fullständighetens skull bör här nämnas att om staten ensam eller i förening med andra stater låter vidta åtgärder för att omhänderta omkomna från Estonia kan det inträffa att staten ådrar sig ansvar i ett eller annat avseende. Denna frågan förbigås här”

Hur ansvaret kan tänkas se ut, nämndes ej och jag upplever orden som ett väl inlindat hot.

Hotet var riktat mot Ines Uusmann. Det var hon som representerade staten Sverige.

Nu fick vi anhöriga veta att en del kroppar som fanns inne i båten inte gick att bärga. Om man hade flera anhöriga kanske bara den ena kom hem. Ja, till ock med talades det om att det var inga kroppar utan ruttnade likdelar och att det kunde skörda fler offer på grund av det farliga arbete som dykarna skulle utföra.

De koppar som fanns utanför vraket som nu började sköljas bort av strömmarna samt de omkomna inne i båten som gick att bärga verkade Ines Uusmann plötsligt ha glömt.

Den dagen den 11 oktober 1994 gjorde Sjöfartsverkets chefsjurist Johan Franson ett skickligt framträdande och förklarade att det moraliska och etiska hade Sjöfartsverket inte tagit ställning till.

Moral och etik lämnades över till kommunikationsminister Ines Uusmann som i sin tur då kom överens med statsminister Ingvar Carlsson att Etiska rådet skulle tillsättas.

Nu började jag förstå.

Svenska staten hade bestämt sig, löftet som getts till tusentals anhöriga som bara väntade på att få begrava sina döda skulle brytas, men varför?

Personligen var jag inte för bärgning men förstod att jag höll på att gå i en fälla. Det var därför jag började intressera mig för ”Sanningen om Estonia”.

10 november presenterades Etiska rådet av kommunikationsminister Ines Uusmann.

Ett etiskt råd har som uppgift att verka för god etik. Etik är en kritisk reflektion över moralen. Carolin Krook domprost i Storkyrkan i Stockholm var en av två som representerade prästerskapet.

Av någon anledning ingick varken några anhöriga eller överlevande i Etiska rådet.

Nedan är ett brev från domprost Caroline Krook till en förtvivlad mamma som mist sin dotter.

Efter Estoniakatastrofen utnämndes Caroline Krook av regeringen till biskop.

Inga-May den förtvivlade mamman dog i bröstcancer liksom ytterligare två mammor – alla tre miste varsin dotter.