Förtvivlade människor kom och gick i vårt hus. Mängder med kaffe tillagades och dracks men ingen var hungrig. Alla ville bara vara tillsammans, frågorna var många men svaren fick vi inte.

TV sändningarna avlöste varandra och det var därifrån vi fick vår knapphändiga information.

Någon hade kommit längre än jag själv i tanken och frågade.

-Vad ska du nu göra med huset?

-Nu får väl pojkarna flytta hem igen?

I ock för sig visste jag med säkerhet att Ove var med båten – men sälja huset eller be mina barn flytta hem, innan vi visste vad som hade hänt eller kanske inte hade hänt.

Nej, det fick bli senare uppgifter att ta tag i. Nu gällde det både för mina pojkar och mig själv att överleva med förståndet i behåll.

Nu ringde chefen på socialkontoret i Osby. Han hade inte fått bekräftat utan bara hört vad som drabbat oss och undrade om det var sant.

Jag bekräftade och berättade att vi hade många hjälpande händer runt oss men tillade att jag var medveten om att den dagen kommer, när det tystnar. De tre telefonnummer med riktnummer Lund som jag då fick satte jag upp med en gul postit lapp på anslagstavlan. Det skulle senare visa sig att två av telefonnumren var avstängda och det tredje var det ingen som svarade på. Socialkontoret hörde aldrig av sig mer.

Ovan våra huvuden pågick samtidigt ett febrilt arbete som Stefan Torssell kallar i sin bok: Mörkläggningens första fas.

Carl Bildt hade redan fastställt att olyckan berodde på bogvisiret. Det gällde att snabbt hitta lojala personer som kunde bekräfta hans tes. Johan Franson tillhörde en av dem och han blev senare ”pappa” till M/S Estonians alldeles egna unika lag och vi fick lära oss ett nytt ord:

Gravfrid.

Lag (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia gör det kriminellt att dyka där hon ligger.

Sveriges riksdag har alltså med full enighet kriminaliserat undersökning av orsaken till 852 människors död.

Clever boy även den där Johan Franson.

Gravfrid ska inte förväxlas med griftefrid.

Griftefrid är till för att hedra de döda och se till att deras gravar inte skändas.

Lagen om griftefrid fanns redan. Varför behövs det då en speciell ”Estonialag”? Mig veterligt är detta vraket, det enda i hela världen som har en egen lag.