Den avgående statsministern Carl Bildt var en av de få som 1994 kunde M/S Estonias historia.

På 70-talet anställdes Carl Bildt av Salénrederiet som gick i konkurs 1981. Det blev en kort vistelse. I 20 år försökte han genomföra sin sjöfartspolitik utan framgång men när han blev statsminister 1991 låg det redan den 31 oktober ett förslag på riksdagen bord att sjöfartsstödet skulle avskaffas och ersättas med internationellt register.

Internationellt register innebär att en svensk redare har rätt att anställa utländsk besättning på svenskt fartyg efter andra länders avtal och löner.

Något lagförslag lyckades ingen få fram, istället träffades en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om att rederierna skulle få 600 miljoner i fortsatt sjöfartsstöd.

Just då gick ett litet oansenligt fartyg mellan Stockholm och Tallinn som hette Nord Estonia där ägaren ville byta till utländska besättning. Sjöfartsstödet på de 600 miljoner blev då ett mishmash av muntliga och skriftliga överenskommelser där bland annat Nord Estonia skulle bytas ut och få estnisk flagg.

Carl Bildt kallade det fartyget ”Livlinan mot väst” och fartyget var M/S Estonia.

Kort om hur M/S Estonia fick sina falska certifikat:

M/S Estonia byggdes 1980 av tyska Meyer varvet i Papenburg. Fartyget byggdes för kustnära trafik.

Hon fick namnet Viking Sally och trafikerade Åbo- Mariehamn – Stockholm med början sommaren 1980.

Efter ett antal grundstötningar och en brand såldes fartyget 1990 och fick namnet Silja Star.

Någon månad senare såldes fartyget igen och bytte namn till Wasa King och sattes på linjen Vasa – Umeå.

”Estonia” hade sedan hon byggdes till denna tidpunkt gått under finsk flagg vilket innebar att det var den finska Sjöfartsstyrelsen som utfärdade hennes certifikat som kategoriserades som nära kustfart.

Dan före nyårsafton 1992 lades fartyget upp i Vasa i Finland för att åter säljas i början av 1993 till ett cypriotiskt bolag som ägdes till hälften av estniska staten och andra halvan av Nordström & Thulin.

Innan ”Estonia” överfördes till det cypriotiska bolaget så utfärdade Jan Jansson vid finska Sjöfartsstyrelsen de internationella certifikaten som krävdes för att ”Estonia” skulle kunna sättas in på linjen Tallinn – Stockholm, trots att fartyget inte uppfyllde kraven.

Nu hade Estonia fått sina falska certifikat.

Estland var en ny nation vid denna tiden och hade ingen egen sjöfartsinspektion.

Bureau Veritas vars uppgift var att besikta fartyget och överföra de (nu falska) cypriotiska certifikaten till estniska, tog kontakt med svenska sjöfartsinspektionen för att få hjälp men svenska sjöfartsinspektionen avvisade deras begäran.

Bureau Veritas besiktigade fartyget och upptäckte inte mindre än 92 fel som skulle åtgärdas. Estonia fick därför tillfälliga estniska certifikat, fem månader i taget.

Innan Estonia sattes in på rutten Tallinn – Stockholm byggdes fartyget om. Nya restauranger och barer även en tillbyggnad av akterskeppet gjordes.

Inga nya stabilitetshandlingar utfärdades.

Klassningssällskapet Bureau Veritas var ett av företagen som stämdes av anhöriga i Frankrike och friades från ansvar. Se inlägg 2. Vad som fick mig att starta denna bloggen!

Detta är bara ett axplock från en bok som betyder mycket för mig.

Om du vill läsa lite mer ingående så finns boken fortfarande att köpa. Det är Stefan Torssell som är författare. Han har bland annat arbetat som sjökapten och byrådirektör på Sjöfartsverket.

https://alternamedia.se/produkt/ms-estonia-svenska-statens-haveri/

Estonia var inget vanligt fartyg, utan ett politiskt projekt som slutade i massdöd. Det finns inte bara en förklaring till varför olyckan inträffade. En serie av parallella händelser ledde fram till haveriet.

Källa: Stefan Torssells bok sidan 23