Jag har åkt rutten mellan Stockholm och Estland några gånger med M/S Estonia.
Ove började att arbeta i Lettland innan ”frigörelsen”. Den kallas för Den sjungande revolutionen började 1987 och ledde till frigörelsen av de Baltiska länderna 1991.
Vi hade alltid bil med oss och det första vi kom till var då bildäck när vi bordade fartyget. Ove som tidigare kört lastbil i många år över stora delar av Kontinenten, hade alltid många kommentarer om säkerheten på bildäck.
-Titta de har inte ens säkrat lasten, det är för jävligt, morrade han varje gång.
Om han upplyste fartygets personal, drog de upp axlarna och visade handflatorna och sa:
-Problema.
Han var dessutom alltid noga med att boka hytt längst upp, som han uttryckte det.
– Då kommer man fortare ut om det händer något.
Den 27 september 1994 när han var påväg hem med sin bil från arbetet i östra Estland kontaktade han min kusin Matts och berättade att, om det inte fanns någon biljett med färjan direkt till Sverige så skulle han ta båten till Finland och på så sätt ta sig hem.
Han erhöll sin sista minuten biljett och fick då ta den hytt som erbjöds, kan jag tänka mig. I vilken hytt han hamnade vet jag inte men troligtvis långt ner i båten. Jag är rätt övertygad att hans kropp fortfarande finns kvar där.
Samma dag upprättades det numera mycket omtalade hamnstatsprotokollet som senare förfalskades. Protokollet är ett dokument som blev upprättat då det svenska SIDA-projektet genomfördes för att utbilda fartygsinspektörer till estniska staten.
Vid den inspektionen av M/S Estonia som gjordes av, Åke Sjöblom chef för Sjöfartsinspektionen i Malmö & Gunnar Zahleé fartygsinspektör i Malmö framkom bland annan följande:
- Hon saknade stabilitetsbok, säkerhetsplan, skadekontrollplan, lastsäkringsmanual och mönstringslista.
- Livflottarna ombord saknade dispens certifikat.
- Riggbok och oljedagbok saknades.
- Anslag för viktig kunskap till ansvarigt befäl fanns inte.
- Luckor var fastrostade, surrningar trasiga,
- Gummipackningen i bogvisiret var trasig. En gammal madrass och en tross påträffades som troligtvis används som tätning av visiret.
Totalt 14 brister noterades varav fem innebar att fartyget inte fick lämna hamn förrän bristerna var åtgärdade.
Hamnstatsprotokollet finns samlat i boken ”Protokollet: Estonia – därför kommer det att hända igen” som Mats Holm och Susanna Popova skrivit tillsammans.
Under 25 år har de anhöriga behandlats som ”mindre vetande”. Trots det vet många att hamnstatsprotokollet ändrades i efterhand. Det heter urkundsförfalskning och är enligt svensk lag ett brott. Straffet för urkundsförfalskning är fängelse i högst 2 år. Om brottet anses ringa så heter det förvanskning!
M/S Estonias brister åtgärdades aldrig och därför skulle hon inte lämnat hamn den 27 september 1994.
Estoniakatastrofen 