De flesta kommer väl ihåg vad de gjorde den där dagen Estonia förliste. Själv skulle jag avsluta en kortare delkurs i företagsekonomi på annan ort.

Jag vaknade vid sjutiden, av att någon gick i trappan. Det ljudet var jag inte van vid och kände direkt på mig att något inte stämde. Det knackade försiktigt på dörren och utanför stod damen som jag hyrde rummet av.

– Det verkar som det har hänt något hemskt, sa hon. Din son är i telefonen.

Min äldste son berättade att hans lillebror hade hört på dagens Eko tidigt på morgonen att en olycka hade hänt på Östersjön.

– En båt har sjunkit och pappa var med den.

– Du måste ringa sambandscentralen och tala om hans sista fyra siffror personnummet, fortsatte han. 

Tre gånger upprepar han ”han var med båten, mamma” och tre gånger svarar jag.

 – Jamen, vi måste först vara säkra att det är sant.

Jag kan fortfarande inte kommer ihåg att jag som en papegoja upprepade samma undvikande svar på ett påstående.

– Jamen, vi måste först vara säkra att det är sant.

Det var sant men i mitt sinne var han inte på väg hem, han skulle komma hem först två dagar senare. 

Vad jag inte visste var att han hade bokat om eftersom han blivit avlöst tidigare från sitt arbete i Estland.

Att min yngste son visste med säkerhet, att hans pappa fanns på båten, berodde på att han talat med honom kvällen innan då han precis gått ombord. Vad vi däremot inte var medvetna om var att Ove som min make hette hade mött upp med en kollega i Tallinn för att slå följe hem. Kollegans bil gick sönder och de bestämde att han skulle komma när bilen var reparerad.

Kollegan missade båten!

Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud,
men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.