Ny utgåva av boken M/S Estonia svenska statens haveri.

Denna recension är skriven av den tidigare helikoptermekanikern och ytbärgaren Sven Ruin (som tjänstgjorde på svenska räddningshelikoptrar 1989-1990, men inte 1994 när M/S Estonia sjönk):

——————————————————————————————————–

Stefan Torssell har skrivit en enastående bok. Jag visste redan från tidigare att den var väldigt avslöjande. Efter att ha läst den nya utgåvan från 2020 kan jag säga att den också är väldigt komplett och välskriven. Den nya utgåvan har några extra kapitel som förklarar vad som har hänt sedan den första utgåvan publicerades 2016.

I september 2020 bekräftade Henrik Evertssons dokumentär ”Estonia – fyndet som ändrar allt” en del av vad Torssell och andra har hävdat länge: Den officiella förklaringen av hur M/S Estonia sjönk kan inte vara sann, eftersom dokumentären visade bevis på ett 4 meter högt och 1,2 meter långt hål på styrbords sida. Istället är en mer sannolik förklaring att M/S Estonia kolliderade med en ubåt https://www.nyteknik.se/samhalle/ubat-kan-ha-sankt-estonia-tyder-pa-det-7001961. Torssell nämner till och med en sannolik ubåt. Kanske var ubåten i dessa vatten på grund av smugglingen av militär utrustning, som vi vet ägde rum med passagerarna på färjan som en form av mänsklig sköld.

Att kalla boken ”avslöjande” är faktiskt en underdrift. Den är helt förödande för många i Sverige, eftersom den avslöjar feghet och kriminellt beteende i många delar av samhället. Torssell har undersökt katastrofen med den noggranna granskning, som myndigheter, de flesta riksdagsledamöter, många journalister och andra har misslyckats med att göra (eller värre, många har försökt dölja sanningen och/eller skylla på någon annan). För mig personligen är det väldigt konstigt och sorgligt att i Torssells bok känna igen några namn på människor jag kände. Detta inkluderar lärare vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm, där jag gick på en skeppsbyggnadskurs omkring 1994. Visste de att de höll tillbaka sanningen om M/S Estonia, eller blev de så lätt vilseledda av andra att de agerade i god tro? Jag känner också igen namnet på en man som leder den tekniska gruppen i Joint Accident Investigation Commission (JAIC). Han arbetade på samma ingenjörsföretag som jag senare gjorde, så jag har träffat honom flera gånger, även om jag arbetat med andra projekt. Med sin militära bakgrund misstänker jag att han var militärens man i utredningen, med en starkare lojalitet mot militärens intressen än till sanningen.

Underrubriken till boken är ”Svenska statens haveri”. Den här boken handlar inte bara om ett sjunkande fartyg utan ännu mer om ett sjunkande samhälle. De frågor som Torssell exponerar gäller dock inte bara Sverige. De är tyvärr mycket mer spridda. Till exempel har till och med Storbritannien undertecknat Estonia-avtalet från 1995, vilket bland annat möjliggör täckning av vraket. Att täcka vraket och därmed kanske krossa offrens kroppar måste vara motsatsen till vad avtalet sägs göra (för att skydda vraket som en plats för sista vila för offren). Avtalet mellan flera stater handlade uppenbarligen om att dölja sanningen, inklusive att MI6 hade varit inblandat i smuggling av militär utrustning på M/S Estonia https://www.newstatesman.com/node/195304. Speciellt när Torssells bok nu översätts till andra språk, önskar jag att det skulle finnas mer i boken om de internationella dimensionerna, för kanske inte alla förstår hur vissa hemliga myndigheter arbetar tillsammans i nätverk över gränserna. Lite som internationell maffia. Men till skillnad från den privata maffian har dessa myndigheter tydligen straffrihet.

Vad Torssell hittade och skrev om är så chockerande och smutsigt att boken knappt har recenserats eller nämnts av något större media i Sverige. Jag tror dock starkt att vi alla behöver läsa den här boken, för om vi inte vet vad som är trasigt i vårt samhälle kan vi förmodligen inte reparera det.

Trots att Torssells bok är så komplett är det naturligtvis inte möjligt att inkludera allt som har med M/S Estonia att göra. En av de saker som han inte förklarar så mycket är situationen med de svenska räddningshelikoptrarna vid den tiden. Många människor dog eftersom räddningshelikoptrar anlände så sent till katastrofplatsen. Det var många anledningar till detta. En kan vara att starten var försenad för någon helikopter. Där jag gjorde min militärtjänst var vi normalt beredda att starta inom 5 minuter från ett larm när militären flög, men under kvällar, nätter och helger när det kunde uppstå civila nödsituationer hade vi istället typiskt ”samvetsberedskap”. Det innebar att vi i besättningen inte var i tjänst, men räddningscentralen kunde ändå försöka kontakta besättningsledaren och be oss flyga. På det sättet kan det ta längre tid än 15 minuter (en siffra som Torssell nämner) från ett larm att samla besättningen och bli redo för att lyfta. Ibland kunde det inte ens vara möjligt att flyga på grund av detta. Under min aktiva tid som ytbärgare skrev jag ett formellt förbättringsförslag angående detta, men jag tror att Flygvapnet bara fick det att försvinna. (Men för ett annat förslag om medicinsk utrustning ombord, som jag skrev tillsammans med en kollega, fick vi faktiskt lite pengar.) Efter min militärtjänst fick jag möjlighet att diskutera situationen med två riksdagsledamöter, vilket resulterade i Motion 1991/92:Fö202 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/helikopterberedskap_GF02F%C3%B6202, men det ledde inte till någon förbättring vid den tiden, ett par år innan M/S Estonia sjönk. Jag vet också att vinschproblem på Boeing Vertol 107 (Kawasaki) helikoptrar var kända för flygvapnet redan 1989, men de var uppenbarligen inte korrigerade 1994.

Jag kunde tyvärr inte hitta någon information i boken om den svenska Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), som sannolikt var involverad i M/S Estonia-tragedin tillsammans med deras internationella partner. MUST håller en låg offentlig profil, men vi bör inte underskatta den skada de misstänks ha gjort, vilket också kan inkludera andra händelser (till exempel har jag personligen träffat en militär källa som sa att MUST var inblandad angående mordet på Olof Palme, men det är en annan historia).

En besvikelse med boken finns på en av de sista sidorna, där Torssell skriver:

Det som måste förbli statsangelägenheter och statshemligheter i förhållande till främmande makt, låt dessa sekretessbelagda hemligheterna bevaras. Det är därför vi har regeringar.


I dessa sista meningar låter det som om Torssell efter alla dessa år har gett upp och accepterat att regeringar och deras myndigheter ljuger för sitt folk för att behålla hemligheter. Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, utan att Torssell kommer att fortsätta sitt sökande efter och berättande av sanning. För det är kärnan i saken, att dessa statliga angelägenheter och statshemligheter troligen var grundorsaken som dödade över 800 personer den stormiga natten och hindrade att anhöriga och överlevande behandlades med respekt. Och vi har regeringar för att tjäna folket, inte för att tjäna hemliga tjänster. Om vi inte avslöjar de smutsiga statshemligheterna är jag rädd att vårt samhälle kommer att fortsätta sjunka, för sanning och rättssäkerhet är nödvändiga för att vårt samhälle ska kunna förbättras.

Var medveten om att mörkläggningen av vad som egentligen hände angående M/S Estonia fortsätter. Till exempel har Sveriges Radio efter Evertssons dokumentär betonat att skadorna/hålet tidigare var okänt https://sverigesradio.se/artikel/7574142. Jag har frågat Sveriges Radio hur de kunde säga att det var ”okänt” men fick inget svar. Jag tror att vissa har känt till hålet, men försökt hålla det hemligt. Att Sveriges Radio och andra ofta hänvisar till myndigheter angående M/S Estonia väcker också misstänksamhet, särskilt eftersom Torssell och andra har avslöjat så mycket hemskt som svenska myndigheter har gjort angående M/S Estonia.

De senaste avslöjandena, inklusive ett försök att konfiskera Evertssons material och att anklaga filmskaparna i domstol https://www.theguardian.com/world/2021/feb/08/swedish-court-clears-two-film-makers-over-footage-of-estonia-ferry (men inte andra som kan ha dykt på M/S Estonia https://omni.se/hemliga-dykningar-gjorda-vid-estonias-vrak/a/53325a2d-968c-47ec-a7d3-9e9e8cb390e8), har bekräftat en annan del av vad Torssell har förklarat: Att det särskilda avtalet/lagen om M/S Estonia är faktiskt där för att stoppa rättsstatsprincipen, inte för att skydda offren.

Jag tycker att det är dags för många fler, inklusive stora medier i Sverige, att ge Torssell erkännande för hans arbete med M/S Estonia.

Ovanstående recension har ursprungligen publicerats på engelska på https://accoun.org/2021/02/16/new-edition-of-the-book-m-s-estonia/. I kommentarsfältet efter den hittar man även fler länkar, bland annat till den estniska översättningen av boken, som har titeln Parvlaev Estonia: Rootsi riigi hukk.

Sven Ruin, som skrivit recensionen, var stationerad på räddningshelikopter (Super Puma) i Luleå under sin militärtjänstgöring och utbildade sig till civilingenjör i farkostteknik då Estonia-katastrofen inträffade. Numera arbetar han främst med vindkraft och har även skrivit två böcker. Bland annat har han 2018 skrivit om en intervju med en sjöofficer, som talat ut om att han inte tror på den officiella förklaringen av hur Estonia sjönk. Sven har ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter och hållbar utveckling, vilket gjort att han tagit initiativet till Accoun, en organisation som verkar för ansvarsskyldighet för maktmissbruk och liknande (”accountability” på engelska).

Foto: AlternaMedia. Boken går att beställa här: https://alternamedia.se/produkt/ms-estonia-svenska-statens-haveri/