Själv är jag ingen analytiker men den tangentstelhet jag drabbades av efter Magasinet Filters ”Bländverk” har bitvis lossnat när oväntad hjälp infunnit sig. Överlämnar härmed en text författad av Stefan Torssell som kunde varit min om förmågan funnits.

Jag är mest besviken på Janne Josefsson som jag alltid sett som ”medborgarnas journalist”.


Magasinet Filter har i en radiopodd tagit upp M/S Estonia i två entimmesprogram, podd 18 och 19.

Inslagen handlar om konspirationsteorier kring Estonia.

Chefredaktören på Filter, Mattias Göransson, intervjuas av Filters egen reporter, Oskar Sonn Lindell. 

I podd 18 inleder Mattias Göransson med att berätta att det var vanligt med militärtransporter på Estonia och hur många militärer han har pratat med. Han nämner inte att det enligt internationella regler inte är tillåtet att frakta militärt material på passagerarfärjor. 

Nu vet inte jag vilken målgrupp Magasinet Filter vänder sig till, men man räknar tydligen inte med särskilt avancerade lyssnare. Att Mattias Göransson tar lättvindigt på information om militärtransporter gör att man tvekar om hans avsikter, alternativt kunskaper.

Felaktig historieskrivning

Därefter fortsätter Mattias Göransson med historieskrivningen. Han berättar att konspirationsteorierna uppstod kring Estonias förlisning när folk började fundera varför en så stor färja kunde sjunka och att de då började fundera kring ett hål.

”Folk”, vem är folk?

Vem och när spekulerade ”folk” kring ett hål?

Den förste som ifrågasatte bogvisiret som orsak till Estonias förlisning var skeppsbyggaren Anders Björkman i DN Debatt den 15 augusti 1996. Han återkom i SVD Brännpunkt den 2 augusti 1998.  Professorn i skeppsbyggnad vid Chalmers, Anders Ulfvarsson, följde upp med ytterligare en artikel och ifrågasatte haveriutredningens påståenden om Estonias sjunkförloppet i SVD Brännpunkt den 23 september 1998.

De var inte ”folk” i allmänhet som spekulerade. Dessutom fanns uppgifter om hålet långt före artiklarna. 

Den 18 oktober 1994 hade Sjöfartsverkets observatör i Carl Bildts haveriutredning, Sten Andersson, blivit intervjuad i DN och då nämnt att ett hål fanns i Estonias styrbordssida. Samma uppgift lämnade Sjöfartsverkets utredare, Johan Franson, vid ett möte med de anhöriga i Borlänge den 27 oktober 1994.

Hålet rapporterades alltså först, men ”glömdes” bort. Först flera år därefter ifrågasattes teorin om att bogvisiret var orsaken till förlisningen.

Mattias Göransson har alltså helt missat historieskrivningen.

Henrik Evertssons fynd

Estonia har nu 26 år efter förlisningen blivit en het fråga efter att journalisten Henrik Evertsson har publicerat seriedokumentären ”Estonia fyndet som förändrar allt”

För det fick han stora journalistpriset i år, men den upphöjelsen är Mattias Göransson starkt kritisk mot. Det verkar inte finnas någon avundsjuka eller missunnsamhet hos Mattias Göransson. Inte heller några sakliga invändningar. Istället framför Mattias Göransson en rad icke sammanhängande felaktigheter, vars enda syfte tycks vara att undergräva lyssnarens förtroende för Henrik Evertssons insats.

Mattias Göransson verkar inte ha några inre spärrar som håller honom borta från osanningar.

I flera minuter i avsnitt 19 diskuterar Mattias Göransson flera alternativa teorier om hur hålet kan ha uppstått med diverse bortförklaringar. Han kallar dessutom Henrik Evertssons hål för en bluff.

Göransson säger att hålet finns över vattenlinjen och att Estonia inte kunde ha sjunkit på grund av hålet. 

De som kan historien bättre än Mattias Göransson, som är en av de allra ytligaste amatörer jag har lyssnat på, vet att klockan 01.02 fick Estonia femton grader styrbords slagsida, vilket innebär att ytterligare tre meter av fartygets styrbordssida kom under vattenytan. I sjunkögonblicket låg hålet alltså långt ner under vattenytan. 

Vi vet inte om hålet fanns innan Estonia sjönk. I en rättsstat ska oberoende rättsinstanser fastställa sjunkförloppet, vilket ännu inte har skett. Utredare bör då vara internationell oberoende expertis. Men Mattias Göranssons resonemang att hålet inte kan ha varit en del av sjunkförloppet, eftersom hålet delvis låg ovanför vattenlinjen, beror antingen på okunnighet eller illvilja. Kanske bådadera.

Henrik Evertsson omnämns som orutinerad och som en som har fastnat i konspirationsteorier. I hans dokumentär har han låtit överlevande få berätta sina vittnesmål. Det är var Göransson kallar för konspirationsteorier. Att låta ögonvittnen berätta. Jag häpnar.

Överlevande har aldrig förhörts

När jag första gången talade med en överlevande och fick höra att denne aldrig hade förhörts av haveriutredningen, blev jag chockad. Jag minns ännu hur mina tankar krockade. Jag hade tagit för givet att alla hade förhörts.

Det har gått 26 år och många har hunnit dö. Henrik Evertsson har gjort en bragd när han har låtit överlevande få berätta vad de har sett och hört under olycksnatten. Eftervärlden kommer alltså att få veta.

Först efter att Henrik Evertssons dokumentärserie har sänts, har den statliga myndigheten Haverikommissionen beslutat, att de överlevande som ännu är i livet, nu 26 år senare, ska få avge sina vittnesmål.

De vittnesmålen kallar alltså Mattias Göransson för konspirationsteorier.

Men denna historia blir ännu märkligare och allt mer osmaklig ju mer man lyssnar på Mattias Göransson.

Jag minns att jag fick höra om Estonia 1996 av experter när jag arbetade på Sjöfartsverket, men då handlade det mer om hur regelverken brast. Det var först 1997 som jag började ana omfattningen av historien.

Och här kommer det intressanta.

En TV-redaktion

Fredagen den 23 januari 1998 ringde jag för första gången till SVT:s redaktion för Striptease som senare ändrade namn till Uppdrag granskning. Chefen var Roger Jansson. Jag har sparat små anteckningar från våra samtal, som var flera stycken. Roger Jansson var totalt ointresserad av att granska Estonia. Han var direkt fientlig mot att få information. Det fanns ingen tvekan om hans motvilja att skildra något om Estonia. 

Jag fann beteendet så uppseendeväckande att jag skrev om det i min bok ”M/S Estonia Svenska statens haveri” i kapitlet ”Media fortsätter att svika”.

Den 17 november i DN Debatt 2020, alltså bara för några dagar sedan, ondgör sig tio journalister över att Henrik Evertsson gjort en osaklig TV-dokumentär.  Mattias Göranssons reportage i Filter beskrivs däremot som ”en grundlig resumé över de rykten, myter och konspirationsteorier som i 20 års tid cirkulerat runt Estoniaolyckan.” Det jag anser vara ytligt, finner de alltså vara grundligt.

I artikeln nämner de orden konspirationsteori eller konspirationer hela tolv gånger, så det är ingen tvekan om vad de anser.

De anser dessutom att Evertsson istället borde ha pekat ”på det rimliga i att en färja som i storm tappar hela sitt bogvisir självklart tar in stora mängder vatten.”

Att rampen, som sitter bakom bogvisiret, aldrig var öppen är ingenting som bekymrar de tio journalisterna. Inte heller att det inte var storm när bogvisiret föll av. De ger den magiska ombordkörningsrampen övernaturliga egenskaper eftersom rampen i stängt läge ändå kan låta hela havet välla in.

Vilka är de?

När jag tittar på namnen upptäcker jag att de flesta har arbetat på redaktionen StripTease eller Uppdrag granskning, alltså den redaktion jag har nämnt i min bok som fientlig mot att få information om Estonia. Vidare en som är en notorisk undertecknare i försvar för fifflare som har deltagit i mörkläggningen. Tre av dem har jag talat med. En kallas för Carl Bildts hovreporter för att dölja sanningen om Estonia, en har kallat min bok för konspirationsteorier, (även i min bok har överlevande, men även anhöriga, fått komma till tals) och den siste Jan Guillou som under sin tid som Publicistklubbens ordförande var totalt ointresserad av Estonia.

Jag träffade honom i en bokhandel i Helsingfors. Jag berättade om min iakttagelse om Publicistklubbens svala intresse för Estonia. Jag undrade om jag kunde få 30 sekunder. Han nickade.

Mitt i en mening sa han: ”Nu har det gått 30 sekunder”.

Jan Guillou vände på klacken och gick.

Så stort var hans intresse.

Alla dessa journalister, sedan decennier tillbaka välkänt ointresserade av Estoniafrågan, anser det nu 26 år senare vara en konspiration att överlevande får berätta om sina iakttagelser inför en kamera om vad som de såg och hörde under olycksnatten.

De tio journalisterna är:

Jan Guillou, tidigare Publicistklubbens ordförande

Bo-Göran Bodin, tidigare Uppdrag Granskning

Axel Gordh Humlesjö, tidigare Uppdrag Granskning

Björn Hygstedt, Carl Bildts ”hovreporter” på SVD i Estoniafrågan

Dan Josefsson, undertecknare för stöd av Jesus Alcalá som ljög  för att mörklägga om Estonia

Janne Josefsson, tidigare Uppdrag granskning

Fredrik Laurin, tidigare Uppdrag Granskning

Bosse Lindquist, inga tidigare kopplingar

Nicke Nordmark, tidigare Uppdrag Granskning

Lars-Göran Svensson, tidigare Uppdrag Granskning

Vad vi ser är ett typexempel på ett kameradari, en sammanslutning av journalister med sanningen som motståndare. 

Sex av undertecknarna kommer från den redaktion som jag beskrev i boken som fientlig. Tre har jag pratat med om Estonia, Jan Guillou, Björn Hygstedt och Janne Josefsson. De två första var arroganta i sitt bemötande. Janne Josefsson var vänligheten själv. Sedan kallade han min bok för konspirationer. Dubbla skepnader.

Dan Josefsson gick raskt till försvar för Jesus Alcalá, som dömdes till 18 månaders fängelse för bedrägeri. För att försöka rentvå sig gav sig Alcalá in i Estoniaaffären, vilket jag har redogjort för i ett kapitel i min bok. Dan Josefsson är ett exempel på hur journalister kan gå samman för att försvara varandra i de mest befängda påståenden.

De tio på DN Debatt med Jan Guillou i spetsen är ytterligare ett exempel på journalistisk ohederlighet. Att de för övrigt har gjort många bra program är ingen garanti på deras intellektuella heder. Bosse Lindqvist har inte utmärkt sig i Estoniafrågan på något vis tidigare. Skulle vara intressant att höra hans redogörelse för sjunkförloppet.

Vad vi ser är hur ett journalistiskt drev byggs upp. Först publicerar Mattias Göransson en rakt igenom osaklig podd som kryllar av felaktigheter och underliga antaganden. Sedan sällar sig ett kameradari från en snäv krets och beskriver Mattias Göranssons påståenden, som är helt gripna ur luften, som ”ärlighet och evidens”.

Jag har redan sett hur TV-Aktuellt har följt upp det journalistiska ordenssällskapet genom att påstå att kritik har börjat riktas mot Henrik Evertsson.

Måtte detta fåvälde falla snart. 

Stefan Torssell

Författare och tidigare byrådirektör på Sjöfartsverket

Klicka på ladda nedan och läs debattartikeln.