Ibland infinner sig en önskan hos mig att en ”deleteknapp” hade funnits någonstans på min kropp och även ett snabbladdningsuttag. 

I somras fick jag ytterligare en erfarenhet av att i 25 år levt med sorgebarnet ”Estoniakatastrofen”. Jag tillbringade ett hysteriskt dygn i Stockholm mellan den 18-19 juli som inte gav mer är möjligen rubriker och höjda försäljningssiffror. Det var då domen föll i Frankrike.

Själv tror jag med ironi att jag blivit allergisk mot huvudstaden eftersom jag drog på mig en envis hosta som höll i sig i mer än fyra månader.

Två månader senare den 28 september 2019 hölls en minnesceremoni med betydelsefulla människor vid Estoniamonumentet i Stockholm, som anhörig var jag inte inbjuden.

Men det har hänt en del positiva saker under tiden och här är en av dem:

Estlands regering har, vid ett kabinettsmöte den 30/1 2020, beslutat att tillsätta en expertgrupp som, senast i slutet av mars i år, skall komma med rekommendationer om hur man skall besvara SEA:s brev från 2016.

Klicka för att komma åt Estlands-regeringen-har-beslutat-tills%C3%A4tta-en-expertgrupp-2020.pdf

Här finns möjlighet att läsa SEA;s brev i dess helhet:

Klicka för att komma åt Letter-Estonia-Swedish-version-20160915.pdf

SEA – Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga är den enda anhörigföreningen som fortfarande är aktiv.

Mer information finns på SEAinfo.se under fliken Aktuellt.