Jag har blivit tillfrågad om jag vill göra ett gästinlägg på ”Bettans blogg” om minneshögtiden på Djurgården.

Det är årsdagen den 28 september för 25 år sedan när Estonia sjönk.

Regnet föll som tårar från himlen. Ungefär 150 personer stod samlade utanför rödvita plastkedjor som hängde som symboliska avspärrningar. Innanför den lättforcerade plastkedjan spejade säkerhetsvakter.

Under en vit tältduk framför podiet satt omkring 35 honoratiores: kungligheter, talmannen, statsministern, någon ytterligare minister, berörda ambassadörer och myndighetschefer.

Lennart Berglund, ordförande i SEA Stiftelsen för Estoniaoffren och Anhöriga, inledde.

Kronprinsessan Viktoria och prins Daniel lade ner en krans. 

Talmannen Andreas Norlén var välbalanserad.

Stefan Löfven höll ett väl avvägt tal. Det var personligt hållet. Vid detta tillfälle visade han att han var statsminister.

Regnet föll.

Kent Härstedt, överlevande från den natten, höll ett tal om de goda rättsstaterna, men så vände han på perspektivet. Allt är inte undersökt. Vi måste göra en riktig undersökning. Där satt ambassadörer, ministrar, talmannen och kungligheter. Med lugn röst höll Kent Härstedt ett mjukt tal till formen, men med skärpa i budskapet.

Vi har träffats många gånger och jag tackade honom för talet.

Paraplyerna smattrade. Min kavaj var som ett läskpapper och blev allt tyngre och kallare i regnet.

Sedan talade Sara Hedrenius och en man som hade förlorat sin sexårige son ombord. På norsk dialekt från Norges inland sa han att hans hjärta får ingen ro förrän han får svaret på varför Estonia sjönk.

Många grät. Tårarna blandades med regnet.

Jag förvånades över att där var så många unga människor. En del var inte födda när Estonia sjönk. Det kan vara en mor eller far som är förlorad, en mormor eller farmor.

Jag talade med en familj med yngre barn. Jag sa att jag har lagt märke till att unga människor som har fått reda på de vuxnas och maktetablissemangets svek inte far illa av sanningen. Istället växer de upp med större klokskap.

”Eller hur” sa jag till en yngling i de yngre ynglingaåren. Han nickade och något tände till i hans ögon. Han förstod någonting om sig själv.

På kvällen deltog jag i en minnesgudstjänst i Erstakyrkan.

Under minnesdagen var Sverige som allra vackrast och människor visade sitt allra största djup. Att vara människa är att ta ansvar.

Estonia påminner oss varje dag om vår tids ansvar att våga lyfta fram sanningen bakom 852 människors död.

Många av dem jag träffade känner jag mig särskilt förbunden med som är mer än vänskap.

Tack för att jag fick skriva dessa rader.   

Författare: Stefan Torssell  

Estoniamonumentet intill Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm med det nyplanterade trädet i dess mitt.

Tack Stefan för dina iakttagelser och att du tog dig tid att skriva ner dem.

Hoppas kavajen torkat!