En vanlig väckarklocka i lila plast, visarna pekar på två minuter över tolv. Klockan finns på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Helt rätt, det är Mikael Öuns väckarklocka som ramlade i golvet när M/S Estonia krängde till. Samma Mikael som överlevde och aldrig blev förhörd efter katastrofen.

Han var en av de 54 svenska medborgarna som överlevde och Analysgruppen (som Regeringen tillsatte för att ”Lära av Estonia”) skriver i sin slutrapport.

”Trots att de (överlevande) har exceptionella erfarenheter av en olycka som påverkat det svenska samhället, och lett till en rad konsekvenser upplever många av dem att deras erfarenheter inte tillmätts något värde. Många känner sig bortglömda, osynliggjorda, otillfredsställda för att de berövats möjligheten att komma till tals och bidra till samhällets lärdomar för framtiden.”

Tanken slog mig plötsligt: Har någon i regeringen överhuvudtaget ägnat Analysgruppens slutrapport en tanke?

Den finns i Estoniasamlingen fortfarande utan nåbara dokument men även här.

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/1999/04/sou-199948/

Det sägs ofta att det är bra att skriva av sig sorg och ilska. Man kan till ock med kasta det nerskrivna i elden och det ska visst hjälpa.

Själv har jag aldrig tyckt om att skriva däremot att läsa. Jag är dyslektiker eller som det hette förr ”ordbild”. Att läsa mycket har hjälpt mig att lära känna igen orden och rättstavningsprogrammet är min bästa vän.

När jag idag bläddrade bland mina ”Estoniapapper” hittade jag inte mindre än 12 stycken A4 ark med dikter som jag helt glömt bort.

Dikterna är inte mina, däremot har jag fått den stora äran att ta hand om dem.

De är skrivna av en vän till en saknad vän som hade fyllt 69 år idag.

-Du får göra vad du vill med dom, sa han när jag fick pappren i min hand 1994.

-Jag behövde bara skriva av mig.

Pratade med honom för ett tag sedan. Han blev lika berörd nu när vi kom in på ämnet Estonia.

Här är en av hans dikter.

Det är läkande att gråta – om det hjälper är svårt att säga!

Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder konstaterade i sin slutrapport (SOU 1999:48) följande:
”Katastrofen föranledde … inga utökade informations- och kommunikationsinsatser under den första tiden från regeringens och regeringskansliets sida. Informationsarbetet fortsatte i princip på vanligt sätt till dess att behovet av kommunikation eskalerat till en nivå då brister blev uppenbara och särskilda åtgärder krävdes.”