Jag har skrivit lite om Etiska rådet tidigare men jag vill ytterligare förtydliga deras arbete.

Jag är övertygad att Etiska rådets uppgift var inte att ge en röst åt oss anhöriga utan deras uppgift var att vinna tid.

1994-10-02 på kvällen hölls en sorgegudtjänst i Storkyrkan i Stockholm som direktsändes i TV. På de främsta bänkarna satt de som representerade ”landssorgen”. Anhöriga och överlevande fick köa tillsammans med journalister på gatan eller blev de hänvisade till andra kyrkor med sin sorg.

Caroline Krook som då var domprost och som senare utnämndes till biskop av regeringen höll minnesstunden. Efter minnesstunden bjöd hon hem delar av makteliten på middag och överläggningar. Bland gästerna fanns bl a Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Estlands president Lennart Meri.

1994-10-11 skrev Peter Paul Heinemann – en av dem som senare blev medlem i Etiska rådet – i DN att han tyckte inte det var meningsfullt att bärga.

1994-10-14 blev Caroline Krook intervjuad i radio där hon förklarade att ”Nu måste de anhöriga förstå att det blir ingen bärgning.”

Caroline Krook blev efter det en av de främsta talesmän för att varken kroppar eller vraket skulle bärgas, vilket kan tyckas märkligt eftersom kyrkan alltid velat föra döda kroppar till vigd jord.

1994-10-20 beslutade regeringen att Etiska rådet skulle tillsättas och alla väntade på att rådet skulle börja sitt arbete.

1994-11-10 tillsatte Regeringen Etiska rådet för att vidga beslutsunderlaget om eventuell bärgning av M/S Estonia

Rådet bestod av:

  • Rädda Barnens ordförande, förra centerledaren Karin Söder som ordförande.
  • Barnläkaren Lars H Gustavsson.
  • Läkaren Peter Paul Heinemann.
  • Journalisten och författaren Yrsa Stenius.
  • Fd utrikesministern Sten Andersson.
  • Sjöfolksförbundets dåvarande ordförande Anders Lindström som senare blev generaldirektör för Sjöfartsverket.
  • Domprosten Caroline Krook som senare utnämndes till biskop i Stockholms Stift av regeringen.
  • Fd ärkebiskopen Bertil Werkström.
  • Avdelningschef för Socialstyrelsen Eva Sahlin.

1994-11-14 sju veckor efter M/S Estonias förlisning hade Etiska rådet sitt första möte. Vad rådet skulle tala om, det skötte Johan Franson vid Sjöfartsverket.

1994-12-12 Lämnade Etiska rådet sin redovisning.

1994-12-15 kom regeringsbeslutet, ingen bärgning.

Utöver rådets rapport finns ingen dokumentation från deras arbete.

Däremot finns minnesanteckningar från möten mellan medlemmar i rådet och anhöriga samt dokumentation av samtal med rådsmedlemmar som genomförts av Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder.

När en grupp anhöriga tog kontakt med Etiska rådet där de bad om att få komma och berätta hur de önskade få sina döda anhöriga begravda, hade medlemmarna i rådet argumenterat emot.

1998-01-18 skrev Odd Lundkvist som miste sin dotter i katastrofen följande brev till Etiska rådet:

2020-10-02 intervjuades Caroline Krook där hon menar på att medlemmarna i Etiska rådet som rekommenderade att Estonias vrak inte skulle bärgas kan ha blivit vilseledda av den information som de fick av Johan Franson vid Sjöfartsverket.

https://sverigesradio.se/artikel/7566621

Johan Franson som var chefsjurist vid Sjöfartsverket när M/S Estonia förliste avled sommaren 2020.