……………. men jag har ändrat mig.
Den 20 juni 2021 skrev Dagens Nyheter en artikel där Jonathan Linström försvarade haveriutredningens resultat (JAIC:en).
https://www.dn.se/varlden/estoniaanhorig-forsvarar-haveriutredningens-resultat/
Jag brukar inte kommentera men denna gången kunde jag inte låta bli eftersom jag fick samma känsla som när jag läste artikeln som de 10 tunga journalisterna publicerade 2020-12-17. Se inlägg 97. Det centrala i journalistiken är väl att söka sanningen?
Jag hade dessutom tur då jag blev tipsad om ett Twitterinlägg som Peter Axelsson skrivit. Jag tog kontakt med Peter och fick godkännande att publicera bilderna här på min blogg.
Det är givetvis bra att Dagens Nyheter skriver om M/S Estonia. Men som Peter Axelsson påpekar så innehåller artikeln några brister som säkert är glömda av de flesta. Dessa behandlar han så här (med lite hjälp av mig) – så häng med:
Punkt 1:
I DN:s artikel görs det poäng av att det råder en oenighet hos de anhöriga i frågor som rör M/S Estonia.
Visst är det riktigt att anhöriga har olika åsikter i frågor kopplade till Estonia, konstigt vore det väl annars.
Men vad majoriteten vill, vet ingen!
Regeringen motsatte sig från början att ta del av de anhörigas åsikter. Visst är motiveringen från regeringen märklig! (från SOU 1998)
Anhöriga försökte få regeringen att undersöka stödet för olika alternativ. Här en artikel i Aftonbladet drygt en månad efter förlisningen. De anhöriga ville redan då att stödet för en bärgning skulle undersökas.
Regeringen sa NEJ.
Men visst hade det varit rimlig med en enkät bland oss anhöriga.
Norge med liknande erfarenheter efter den förlista oljeborrplattformen Alexander L. Kielland, de kunde inte förstå varför Sverige motsatt sig en enkät bland de anhöriga.
Kan det möjligen vara så. Ingen enkät – inga bevis vad de anhöriga ville.
Det underlättade för Ines Uusmann att ”anhöriga tycker olika”.
Hon använde uppenbarligen denna ovisshet för att möjliggöra en inställd bärgning samt minimera kritiken av övertäckningen.
Jag vill här inflika att regeringen har aldrig ställt frågan till mig som anhörig.
Även Mona Sahlin använde sig av ”oenighet hos anhöriga” för att reducera kritik över regeringens Estonia-hantering. Här är ett exempel från Expressen.
Går det idag att identifiera en majoritet i gruppen?
89 barn till anhöriga och överlevande krävde i DN svar på frågor runt Estonia. ”Tillsätt en oberoende utredning om Estonia” (Ska tilläggas att i skrivande stund, har inget svar ännu kommit från de 25 i riksdagen, 7 i regeringen och deras departement samt från Svenska Haverikommissionen (SHK) som det öppna brevet skickades till.)
Då till frågan. Utgör denna grupp en majoritet, eller finns det även en stor grupp anhöriga som står på Jonathan Lindströms sida? Lindström har tidigare uttryckt att de är ”många” men de är inte kända.
Vad DN borde ha gjort är att identifiera majoritetens åsikt istället för att på nytt säga att oenigheten hos de anhöriga är stor.
Det är inte alls säkert att det är så!
Punkt 2:
I DN-artikeln uttrycks ett förtroende för tidigare utredningar:
»Marinexperten Tauri Roosipuu går i sin uppsats grundligt igenom vad alla tidigare undersökningar har kommit fram till om olyckans förlopp, och visar tydligt att de nyupptäckta hålen inte förändrar något.«
Roosipuus uppsats är säkert gedigen (den är dock på estniska och svår att läsa).
Vad DN inte har noterat är att Roosipuu redan 2019 – före upptäckten av de nya hålen – uttryckt stöd för haverirapporten.
Roosipuus nya granskning bekräftar bara hans tidigare åsikter.
Punkt 3:
Jonathan Lindström försvarar i DN-artikeln den tidigare haveriutredningen och säger »Det är min stora önskan att både journalister och allmänhet förstår att de tidigare utredningarna är i grova drag korrekta. Det var bara en simpel olycka.«
Detta uttalandet har jag väldigt svårt för att ta in efter all kritik som finns mot JAIC:s rapport och det som händer nu pga Henrik Evertssons dokumentär.
Inte nog med det, jag kände igen Jonathan Lindströms namn sedan övertäckningen av M/S Estonia var aktuell. Den 16/2 1995 hade han korrespondens med dåvarande kommunikationsminister Ines Uusman om begravningsseder och etik.
Han föreslog då att övertäckningen av M/S Estonia skulle utformas som en fornnordisk rödfärgad grav. Denna övertäckning var otänkbar för andra anhöriga – eftersom haveriutredningen ännu pågick.
Till min stora förvåning så nekar Jonathan Lindström dessutom till detta i sin kommentar till Åsa Myrberg i DN:s artikel. Hans svar finns här: Jonathan Lindström
DN borde ställt frågan, vad det är för en grupp anhöriga som Lindström representerar som tycker det är viktigare med absolut gravfrid – när den andra gruppen anhöriga och överlevare som ställt sig tveksamma till en övertäckning och krävt mer information, vill komma närmare sanningen om varför Estonia sjönk?
Det är som sagt bra att DN skriver om Estonia. Och det är bra att alla röster får komma fram. Men då borde DN också skriva om det som anhöriga och överlevande är överens om – det som berör t ex bristen på information om militärtransporterna.
För hur kunde försiktiga Sverige transportera känslig militär teknologi från östblocket med hjälp av en passagerarfärja?
Något som Dagens Nyheter också borde ”gräva i” är KD:s interpellation. Där de vill få fler svar om de militärtransporter som ägt rum med hjälp av M/S Estonia.
Det känns förövrigt inte alls märkligt att Dagens Nyheter publicerar artiklar där personer får uttrycka sig att Estoniakatastrofen är en simpel olycka och att JAIC:S rapport i stora drag är korrekt utan att bli emot sagda.
Stora delar av journalistkåren har inte skött sitt uppdrag de senaste 27 åren. Inte när det gäller Estoniakatastrofen iallafall.
Detta var en liten rundvandring bland det som arkiverats runtom i Sverige om ”olyckan” som är allt annat än simpel.
Det är den största fartygskatastrofen i fredstid i nordiska farvatten genom tiderna och en av de dödligaste över huvud taget under sent 1900-tal.
Tack Peter!
Pris: 35SEK.
Estoniakatastrofen 
