Anders Eriksson är en riktig överlevare. Jag har träffat honom ett par gånger och har fortfarande förmånen att ha kontakt med honom. Han har till och med varit i Osby och berättat sin historia.

Den 27 september 1994 hade han gått och lagt sig i hytten. När det strax före tolv smällde till något otroligt – två kraftiga smällar – insåg han direkt att allt inte stod rätt till ombord på fartyget.

Han rusade upp på sjunde däck och kom ut på sidan av fartyget som redan då lutade cirka 20 grader.

När båten låg helt på sidan hoppade han ner i vattnet. I denna röran hamnade han UNDER en upp-och-nervänd räddningsflotte.

Där lyckades han klamra sig fast och andas i den luftficka som blev mellan flotten och vattenytan.

Hela natten tillbringade han där i det kalla vattnet samtidigt som han höll kontakt med de överlevande som fanns OVANPÅ den upp-och-nervänd räddningsflotten.

Rädslan för att inte hittas var påtaglig.

Vid Hälsinge flygflottilj F 15 i Söderhamn väcktes samtidigt en trött värnplikt. Johan Steene som hade ägnat hela kvällen innan till att träna ytbärgning i hårt väder, fick nu möjlighet att i verkligheten rädda många från det kalla vattnet i Östersjön.

När helikoptern anlände till haveriplatsen var sjön grov och havet fullt av bråte som låg och flöt. Det var plastmattor, rättvända och upp- och nervända räddningsflottar, flytvästar och allt möjligt av plast.

Ganska omgående fick de besked via radion att det inte fanns något organiserat upplägg. Det var bara att göra något.

De hittar snabbt en upp och nervänd flotte där sex människor fortfarande var vid liv. En efter en plockar Johan upp dem.

Sedan tvingades han hämta en kniv för att skära upp flotten där en sista person fanns instängd och det var Anders.

Johan fick upp Anders ur det där uppskurna hålet och de kramades, det är det starkaste minnet vilket båda är överens om.

Ytbärgarna gjorde ett fantastiskt arbete i det oorganiserade räddningsarbetet och hyllades senare som hjältar.

Johan fick även regeringens tack och flygvapnets förtjänstmedalj.

Anders Eriksson berättade för ett tag sedan att han i dagarna ska få träffa Johan igen, han som handgripligen drog upp honom ur vattnet för 25 år sedan. Jag passade på att skicka med en fråga som jag hoppas kunna återkomma med svar på, vid ett senare tillfälle.

Anders miste sin arbetskamrat och kan än idag inte förlika sig med tanken att de döda inte är omhändertagna och olycksplatsen ”uppstädad”.

Om en tåg- eller bussolycka sker på land, inte lägger man väl de omkomna i diket eller låter dem vara kvar inne i fordonen och häller grus över, säger han upprivet och fortsätter.

-Nej, då kommer först polisen och utreder ordentligt varför olyckan har hänt och vilken/vilka som har ansvaret. Sedan städas olycksplatsen upp och fordon och döda kroppar forslas bort.

Visst har han rätt. Personligen har jag aldrig sett några nergrävda kroppar i dikesrenen efter en olycka, däremot har jag tagit hand om många döda i mitt tidigare arbete inom sjukvården där jag hela tiden levde nära döden.

Den värdighet är vi levande skyldiga att visa de döda.

Kan du tänka dig, Anders har inte ens blivit förhörd som vittne, trots att han som ett mirakel överlevde katastrofen.

Likt en ödets nyck har Anders idag personlig kontakt med en ort i min hemtrakt vilket i framtiden kan medföra att vi ses igen.

Då är du välkommen, Anders och jag bjuder på en kopp kaffe!