Ödets ironi är något som på ett slående sätt går emot vad man planerat.
Nu när min Estoniaresa börjar närma sig slutet och SHK (Statens haverikommission) har börjat presentera sin slutkläm så drabbades jag av dubbel ”teknisk knockout”.
Ihållande opasslighet och kraschad dator.
Jag har följt vad som hänt på min mobil, som jag normalt bara använder till telefonsamtal och är totalt oduglig på att förövrigt nyttja.
På grund av det har jag i lugn och ro kunnat ta del av vad andra tänker och sådant jag själv funderat på under årens lopp.
Ny dator är inskaffad och det har krävt en del arbete för att återfå gammal ”data” som tidigare lagrats.
Nu lite om den information som jag har lyckats inhämta samt en del ”besvärande diagnoser” och frågor:
- Borrprovet från havsbotten. När Urban Lambertson som var observatör för överlevande/anhöriga vid årets dykningar skrev på sin Facebooksida den 20 juli att borrprov var taget nära, mindre än 3 m från det hål som upptäcktes i Evertssons dokumentär, längs fartygets styrbordssida så kom denna fula tanke upp i mitt huvud – undrar om borrprovet är från botten eller det har tagits i någon av de stenbumlingarna som synts på tidigare filmer. Du kan läsa på Facebook om Urban Lambertsons upplevelser ute på Östersjön 2024. https://www.facebook.com/urban.lambertson.
- Det tidigare påstådda hålet bakom den ”avtrillade” bogrampen. Jag har inte lyckats hitta någonstans någon filmning av vad som var dolt bakom rampen.
- Kommer SHK att nämna de räcken som tidigare fanns på båda sidorna om den nu bärgade rampen?
- Ska vi äntligen få en förklaring varför M/S Estonias sjönk så snabbt?
Som jag tidigare skrivit här på min blogg kan jag inte se M/S Estonia som en gravplats utan för mig är fartyget ett vrak.
Om M/S Estonia är en gravplats och vilka kriterier som i så fall ska uppfyllas har jag aldrig lyckats få svar på.
Jag har däremot inga problem med att se havet som en sista viloplats och min sista vilja är att min aska ska spridas därute någonstans på Östersjön.
Jag vet att det finns många tankar hur kvarlevorna borde omhändertas och jag vet även att vi aldrig har fått frågan.
Detta ser jag som ett stort svek från de svenska myndigheterna, framför allt från Svenska kyrkan.
Den 28 juli 2023 ställde Ruben Agnarsson en befogad fråga i tidningen – Världen idag:
Är gravfridslagen till för att skydda de omkomna – eller myndigheterna?
Johan Ridderstolpe menar på att de uttalanden som Statens haverikommission gör i medier handlar i väldigt stor utsträckning om att försvara och bekräfta JAIC.
Om jag kommer ihåg rätt så var kravet från de anhöriga och överlevande att den nya utredningen skulle vara oberoende men svenska myndigheter har en fallenhet att utreda sig själv så även denna gång.
Alla former av beroende är dåligt!
Anders Ulfvarson skriver följande:
Alldeles oavsett vad som hänt den 28 september 1994: det kan vara bra att hålla några saker i minnet när SHK drar slutsatser av några godtyckliga iakttagelser och upplockade fartygsdelar .
1) Det snabba sjunkförloppet kräver att det kommer in mycket vatten under bildäcket.
2) Knut Carlqvists intervjuer återgivna i Tysta leken gjordes före upptäckten av ”Evertssons hål” och gav oss anledning att tro att ett hål uppkommit plötsligt när fartyget ännu var vid ytan. Ovanligt många räddade sig från närheten av det hål som Evertsson uppdagade vid den ”olagliga” dykningen med robot.
3) ”Evertssons hål” är inte beroende av en explosion. Det är ett hål i fartygsplåten in i däck 1 – passagerarutrymme med hytter – som har en tydlig geometri och som sträcker sig upp genom bildäcket.
4) Att hålet sträcker sig upp genom bildäcket är intressant för att verifiera kausalitet eftersom vittnen säger att det strömmat ner vatten uppifrån. Det är känt att det fanns gott om ”slagvatten” på bildäcket. När hålet uppkom mellan passagerarutrymmet och bildäcket – i passagerarnas tak – rinner det ner ”slagvatten” utefter väggarna.
5) Det kan inte uteslutas att de skador som uppkommit vid ytan har fått ytterligare skador vid kontakt med botten i slutskedet av sjunkförloppet eller senare sedan fartyget hasat utefter botten.
Ett fartyg sjunker bara om det finns ett hål i skrovet!
Detta var några tankar som inte fått så stor genomslagskraft men i Public Service har Jonas Bäckstrand förekommit i desto större omfattning:
https://sverigesradio.se/artikel/nya-dykningar-till-estonia-bildack-ska-fotograferas
https://sverigesradio.se/artikel/estonia-nya-provtagningar-runt-nyupptackta-halet
https://sverigesradio.se/artikel/nya-dykningar-till-estonias-vrak-sahar-ska-de-ga-till
https://sverigesradio.se/artikel/haverikommissionen-darfor-kan-estonia-ha-sjunkit-sa-snabbt
https://sverigesradio.se/artikel/efter-bogrampens-bargning-blir-ganska-sakra-slutsatser
Själv har jag sedan lång tid tillbaka gjort mig vän med att ödet är ironiskt och att det kommer att ta tid innan sanningen ska göra oss fria.
1994 när M/S Estonia sjönk var hon sjövärdig.
2023 drabbades Jörgen Zachau som är SHK:s utredningsledare av en omvälvande insikt.
M/S Estonia var inte sjövärdig!
Finns det mer som undanhålls oss?

Borrprovet från havsbotten. Foto hämtat från Urban Lambertson Facebooksida: https://www.facebook.com/urban.lambertson/posts/pfbid0V3SdsSgHZbG15Cec1TsRRayrqMM2iWcBzGBBBMxc4meXbrSM4E47fMX6pAVFBtM2l
Tack till alla Er som utan hjälp från myndigheten för press, radio och tv (Public Service) gjort det möjligt för mig att skriva detta inlägg.